Från NOTERAT av Yngve Kalin i Hyssna

Läs mer i  Arkivet för Noterat

Söndagen den 9 jan 2011 kl. 19.16

Svenska kyrkan är - vad för nått?

"Svenska kyrkan är något och står för något, men styrelseformen som den ser ut i dag är en demokratisk illusion." I flera dagar har jag funderat på vad det är för nått som Kyrkans Tidnings chefredaktör Anders Ahlberg är ute efter med detta kärnfulla citat på förstasidan i det senaste numret, som också konkluderar hans artikel på ledarsidan. "Svenska kyrkan är något och står för något" det är onekligen en intressant beskrivning av en kyrka.

Vad den är och vad den står för ger oss dock inte Ahlberg någon vägledning om. Men han använder det som avstamp för ett resonemang om vem som har rätt att formulera vad Svenska kyrkan är för nått och vad det är för nått den står för! Man skulle t.ex. kunna hänvisa till urkunderna i Bibeln och bekännelseskrifterna eller Kyrkordningens portalparagraf som ger en bra sammanfattning om vad Svenska kyrkan har utgett sig för att vara (i alla fall fram till nu). Eller till den bindande (sic!) Lagen om Svenska kyrkan (Lag 1998:1591). Men det gör inte Ahlberg. Han tror att Svenska kyrkan är nått den faktiskt inte är. Han tror att Svenska kyrkan kan organisera sig som den vill och bli vad den vill. Han skriver att "Svenska kyrkan är på en resa från att ha varit en del av statsapparaten till att bli ett fritt samfund." Nån kanske borde läsa lagen för honom!

Men han är inte ensam om den villfarelsen. Det som hände år 2000 var att relationerna förändrades och att kyrkan inom tydligt utsatta ramar fick ett ökat självbestämmande. Reformen var en nödvändighet eftersom den gamla ordningen stred mot grundlagen och kunde behållas endast genom en övergångsbestämmelse. Det mest revolutionerande som hände år 2000 var för de övriga samfunden, som genom Lagen om trossamfund (Lag 1998:1593) äntligen kunde registreras som just detta i stället för som ideella föreningar.

Men det intressanta är, att detta sagt, blir Ahlbergs andra slutsats helt korrekt fast på ett annat sätt än han tror: Styrelseformen som den ser ut i dag är en demokratisk illusion." Riksdagen ville inte ha en fri kyrka och det är verkligen en illusion, som i längden hotar hela kyrkans existens som Kyrka, att tro att det nya direktvalda kyrkomötet, politiskt valt och sammansatt av i huvudsak samma partier som i riksdagen äger och kan besluta om kyrkans tro, bekännelse och lära och inte bara dess yttre skepnad. Det behövs verkligen en förnyad diskussion om demokratins gränser i en kyrka där dess läroämbete reducerats till en illusion. Annars finns det risk för att kyrkan varken är nått eller står för nått utan bara speglar sin samtid och tappar bort sina källflöden. En kyrka som vill vara allt för alla blir till slut en kyrka för ingen.

Den kostym kyrkan kläddes i år 2000 med en ramlag stiftat av Sveriges riksdag som fastslår hur den ska styras, fungerar inte längre. Den var kanske nödvändig i sin tid, men den omprövning Ahlberg vill se skummar bara på ytan. Svenska kyrkan befinner sig i en identitetskris och många undrar vad den är "för nått" den håller på med och står för. Det blir övertydligt när Ahlberg i början av sin artikel ger ärkebiskopen beröm för det skrytsamma påståendet i en julintervju att Svenska kyrkan är fyra gånger större än LO. Det är nått det! Och ärkebiskopen får också beröm för ambitionen att kyrkan ska tala med "en stark tydlig röst." Det är också nått det - nu ska kyrkan harkla sig lite grann - och synas och märkas mer.

Fast Ahlberg, ser ett problem: Vem är det som ska tala, å vems vägnar, till vem? Han tolkar det som ett organisatoriskt problem. Jag tror ärkebiskopen är mer hjälpt av aposteln S:t Paulus i 2 Korinterbrevet 5:19-20. Tänk om ärkebiskopen harklade sig och som främste företrädare blev tydlig och slog bort alla tankar att vara ledare för Sveriges största, men ack så svaga organisation och i stället med aposteln frimodigt talade till alla och manade andra till efterföljd och bekännarmod: "Gud försonade hela världen med sig genom Kristus och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar. Låt försona er med Gud."

Det vore nått det!