Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vi har alla hört berättelsen om Noa och hans ark. De flesta minns den sedan barnsben och i dag har vi läste ett litet stycke av den. Låt oss försöka lyfta fram några lärdomar ur denna uråldriga berättelse från Bibelns stora svep över historien i de första 11 kapitlen, från det som brukar kallas urhistorien och som på en fascinerande sätt att kastar ljus över hela vår existens och de villkor vi lever under.

Upptakten till berättelsen om Noa sker med orden: ”Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda.” Denna kommentar är långt ifrån den som Gud ger i början av 1 Mosebok: ”Och Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.”

Gud skapelse var god – vi skapades till ett paradis men nu befinner vi oss långt från Edens lustgård. Det som berättas fram till vår berättelse beskrivs som en neråtgående ond spiral. Gränser överskrids hela tiden. Människan sätter sig upp emot Gud, mot själva skapelsen mot sina medmänniskor, människan förgriper sig på människan.

Det är i det läget som Bibeln berättar hur Herren Gud låter kaosmakterna få ta överhanden. I Bibelns första kapitel så sätter Gud en gräns för vattnet (Det som i Bibeln ofta står för just kaosmakterna). Där skapelseberättelsen säger Gud: ”I vattnet skall ett valv bli till och det skall skilja vatten från vatten … Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att land blir synligt.”

Där vår bibelläsning i dag börjar sker det omvända: ”Det år då Noa blev 600 år, … den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlen dammluckor öppnades. … Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.”

Allt ser ut att gå mot sin undergång. Ja, det står till och med att Herren Gud sa: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, jag ångrar att jag gjort dem.” Detta går inte att komma runt. Så skildrar Guds ord konsekvensen av det onda. Det kunde tagit slut där. Upproret mot Gud leder till undergång.

I varje tid har denna berättelse fått stå som en påminnelse att Guds tålamod kan ta slut. Finns det någon räddning – vem kan trotsa Gud? Vem kan stå emot Guds vrede?

Detta tema upprepas i hela Gamla Testamentet. Urhistoriens mönster går igen. Hos alla profeterna möter vi samma budskap. Om vi tar profeten Hosea som ett exempel måste han som Guds sändebud varna folket. Det hade övergivit sin Gud – den Gud som visat dem nåd och barmhärtighet har de trotsat. Därför står domen inför dörren. Gång på gång berättar Gamla Testamentet – att skulle vi människor lida som vår gärningar förtjänande så skulle allt vara slut. Det skulle inte finnas något hopp. Ondskan skulle kulminera och leda till död och undergång. Det kunde tagit slut!

Men vare sig i Noa-berättelsen eller någon annanstans i Gamla Testamentet tar det slut. I stället leder varje berättelse fram till att den som läser eller hör den trots allt får tröst och hopp!

Men vad är det som gör att dess berättelser som skildrar så fruktansvärda händelser rymmer hopp? Kaosmakterna släpps ju lösa. Vattnet symboliserar kaos, död och lidande – och det är inte utan obehag vi nu läser dessa berättelser med våra erfarenheter av tsunamis och översvämningar och ond bråd död. Då liksom nu väcks frågorna: Vem är egentligen Gud? En sak är säker – när människor ibland uppgivet säger att de inte kan tro på Gud – så skildrar Bibeln att Gud vill tro på människan.

Han hoppas, han vill att vi ska vilja leva i gemenskap med honom. Han har visat oss hur livet skall levas. Därför lider Gud av människans ondska när vi vänder honom ryggen. Han ser hur vi störtar oss i fördärvet i högmod och övermod. Gud kan inte släppa taget. Han vill förbarma sig, han vill rädda innan det är för sent. Den helige rättfärdige Guden är också den barmhärtige och frälsande Guden. Därför står det så tröstefullt strax före vår läsning i dag: ”Noa hade vunnit Herrens välvilja.”

Så blir berättelsen om Noa med allt sitt allvar och med alla sina varningar ett hoppets budskap. För över honom vilar löftets ord från hans fader Lemek som utbrast när Noa föddes: ”Denne skall ge oss lättnad.”

Noa visar oss att det finns för den som vill vandra med Gud. Gud kan bevekas. Hans vrede kan stillas när människor vaknar upp och vänder sig till Gud och ber om förbarmande.

Vi läser att Gud räddade Noa vid domens rand. Så blir Noa blir bäraren av hopp – mitt i kaoset står han som en förmedlare av hopp, till en ny början och en ny framtid. Noa skiljer sig från mängden och beskrivs som rättfärdig, som en som lever i gemenskap med Gud och gör det Herren befaller. Därför för Gud honom i säkerhet tillsammans med hans familj och de räddade djuren i arken.

”Gud tänkte på Noa och vattnet började sjunka undan.” Så fortsätter berättelsen om Noas räddning. Gud tänkte på Noa! Gud räddar de sina, även om det bara är en liten rest kvar – det lär vi oss i dag. Men den resten är början till det nya.

Men det finns en annan djup innebörd i Noa-berättelsen. Vi läser lite senare att Gud lovar att aldrig mer släppa kaosmakterna lösa över mänskligheten i syfte att utplåna den. När kaosmakterna släpps lösa är det Gud själv som drabbas när Gud för att rädda sin skapelse sänder sin son Jesus Kristus för att försona världens synd och skuld. Honom drabbade alla ondska för att vi ska få leva.

Gud har inte övergett eller glömt oss. Noas räddning pekar fram mot Jesus och frälsningen i honom. Han är vår framtid och vårt hopp – i hans kyrka finns en ark som inte kan gå under utan för oss till frälsningens hamn – när Gud skapar allting nytt.

AMEN