Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Två unga män får i dag stå som exempel på olika förhållningssätt till Gud. En jasägare, som inte lägger någon innebörd i vad han säger och lovar och en nejsägare som ångrar sig. Där har vi utgångspunkten och vi ska ställa oss frågan om vi liknar någon av dem och dra lärdomar av liknelsen. Kanske vi har drag av båda?

Det räcker inte med att prata … Det är det första vi lär oss. Det är vad vi till sist gör som räknas. Ett verkligt ja måste få konsekvenser. Det är inte så enkelt som att säga ett slappt ja och sen låta det stanna vid det.

Visst det är sant att frälsningen är gratis, nåden är gratis, förlåtelsen är fri, allt får vi genom Guds godhet och barmhärtighet genom Jesus, om vi tar emot det. Men det är det som är den springande punkten, att ta emot betyder faktiskt någonting, det måste få en fortsättning. Det är inte att säga ett håglöst ”ja tack,” och sen inte bry sig om gåvan eller gåvorna vi får. Det är inte erbjudandet som räddar oss och att vi tar emot det som erbjuds oss.

Så är det ju också i vanliga livet: Om någon av oss fick en ofantligt stor gåva av någon och vi tagit emot den, skulle vi naturligtvis försöka att i allt hålla oss väl med den som gett oss gåvan. Och sen skulle vi vårda den. Inte skulle vi strunta i givaren. Inte skulle vi ignorera någon som varit så god mot oss. Erbjudandet att få vara barn hos Gud är den största av alla gåvor.

Att vara en kristen är att ta emot den underbara gåvan som heter förlåtelse, upprättelse och evigt liv- vissheten att vi har en barmhärtig och kärleksfull Fader, som slösar sin kärlek på oss och kallar på oss. Vi har blivit älskade söner och döttrar, adopterade genom dopet, och Gud glömmer oss aldrig. Vårt arv är evig glädje hos Gud. Vi har en älskande Fader, som vill ta oss i sin tjänst och använda oss.

Den son som Jesus berättade om, han som sa ja med struntade i Faderns vilja, representerar människor som nog i det yttre vill hålla sig väl med Gud. De tog emot dopets gåva en gång och blev verkligen hans söner och döttrar, men det har blivit lite si och så med fortsättningen. Man vill bestämma själv, man vill komma och gå på egna villkor i fadershuset.
Att vår Fader väntar sig något mer och vill ta oss sin tjänst tar man inte så allvarligt på. Man vill hålla sig väl med Gud, men att Gud vill använda oss till välsignelse för andra kommer bort.

Gud vill verkligen leda oss fram genom livet och lära oss vad livet handlar om. Han vill att vi lever nära honom, han vill leda oss genom sitt Ord, han vill att vi talar med honom i bön och lägger fram allt, både stort och smått för honom.

Det är inte konstigt att många människor som i och för sig säger sig vilja följa Gud sällan eller aldrig upplever den där stora glädjen och tryggheten i att veta att man är ett Gud barn, man tror att det räcker att säga ja – men glömmer fortsättningen.

Så gjorde ja-sägaren i liknelsen. Fadern hade en plan för sitt barn – men barnet gick sin egen väg. Till slut kan det bara gå på ett sätt – barnet kommer vilse, av ett intet förpliktigande ja till Fadern blir det till slut ett nej. Kontakten är bruten … En förlorad son är född.

Den förste sonen i liknelsen började illa. Han sa nej, men ångrade sig. Han kom i håg vad Fadern hade sagt och började om på nytt. Han grep tillfället att ställa allt tillrätta och gick därför till Faderns vingård.

Allt förändrades – det gamla bakom honom var som bortsopat. Inga klandrande ord hördes från Fadern. Jesus visar med detta på omvändelsens väg. Den son som börjat illa fick komma tillbaka – för Fadern glömmer aldrig ett barn. Han sörjer dem som vandrat i väg i öppet trots eller dem som sakta med säkert glidit iväg bort från honom. Men när en människa omvänder sig och ångrar sig blir allt nytt. Det är som det gamla aldrig har hänt. Det finns inga gränser och Jesus är tydlig: ”Tullindrivare och horor, skall komma före er in i Guds rike.”

Säg inte bara ja, utan se till att det får konsekvenser. Har du inte gjort det förut, så sätt igång nu! I längden kan ingen halta på båda sidor. Att vara en kristen utan att söka göra Guds vilja innebär att man aldrig får uppleva vad kristen tro egentligen handlar om. Man ser inte kraften, man ser inte inspirationen och tryggheten som finns när vi försöker lyda Gud och leva efter hans förmaningar. Ett sådant förhållningssätt är andelöst och fattigt, man är utlämnad till sig själv och vad man själv förmår och inte förmår. Att försöka lyda Gud gör livet till en välsignad utmaning. Vi finner meningen och målet med livet. Att tjäna varandra i stället för att tjäna på varandra. Gud sänder oss in i beredda gärningar. Överallt finns uppgifter för den som vill följa Gud, överallt finns människor som behöver oss.

Gå och arbeta i min vingård, säger Gud. Jag, vill använda dig, jag vill välsigna dig. Glädjen blir följden av lydnaden och följt av förlåtelsen för våra misslyckanden kommer friden.

Ännu finns chansen att både säga ja, och göra rätt. Det beslut vi fattar i dag kan vara livsavgörande.

AMEN