Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det finns nog inte någon som inte blir berörd av berättelsen om änkan i Nain och det som hon fick vara med om. Döden hade slagit till. Men hon fick tillbaka sin son, läser vi. Han, som gästade hennes hus, hade makt till och med över döden. Hon fick vara med om ett under av ett slag som bara nämns tre gånger i Nya Testamentet. Jesus uppväcker på eget initiativ en människa från döden för att ge oss hoppet tillbaka. Han visar att när döden slår till behöver det inte vara slut. Han kom för att rädda oss från den eviga döden. Hans ingripande just där var ett tecken, ett förebud om vad som gäller när Gud ska skapa allting nytt.

När vi läser detta tänker vi lätt att vi människor i dag aldrig får uppleva sådana ingripanden av Herren då allt förändras, kanske i ett slag!

För ett antal år sedan satte religionsforskaren Gunnar Hillerdal in en annons i tidningen Land och ICA-kuriren med en öppen fråga. Han frågade om det fanns personer som hade erfarenhet av att ha fått besök av Jesus eller av änglar och hur de gripit in och om de ville dela med sig av sina berättelser.

Han fick hundratals svar från människor i alla åldrar från hela vårt land. Många svarade på samma sätt, att de aldrig vågat berätta vad de varit med om för någon. Det var ett alltför dyrbart minne eller var man rädd för att bli betraktad som konstig. Äntligen fick man chansen att berätta.

Det som man berättade om var den intensiva känslan av en gudomlig närvaro och ingripande i en svår situation – hur det t ex bliv ljust över en dödsbädd och hur sjukdomar gett vika. Det var berättelser om änglavakt vid olyckstillbud. Det fanns dem som sett Jesus och hur en stilla frid kom över dem efter mötet

Det handlade om stillheten efter ett dödsfall, där Jesu ord blev levande: ”Gråt inte” – detta är inte slutet. Ni skall få mötas igen.

Änkan i Nain hade förlorat sin son. Det brukar beskrivas som något av det värsta som kan hända – att förlora ett älskat barn. Och det gäller inte bara små barn – ett barn är alltid ett barn i mammas eller pappas ögon.

Många har den erfarenheten, förr var det snarare regel än undantag att förlora ett barn i tidig ålder eller ungdomen och så är det fortfarande i stora delar av vår värld.

Det är inte så det skulle vara – vi förstår att skapelsen har blivit fördärvad – men evangeliet förkunnar att Gud förbarmat sig när han sände sin älskade Son för att bryta udden av dödens makt. ”Det var våra sjukdomar han bar, näpsten blev lagd på honom för att vi skulle få frid.”

Visst sker under också i vår tid. Jag har träffat människor av alla de slag både i Sverige och i andra länder. Jag har träffat människor som upplevt mirakulösa botanden och lika många som beskriver det som ett under att de kunnat klara en smärtsam förlust, tack vare trösten från Guds ord, döden är inte slutet, och vissheten att Gud gav oss en Frälsare. Detta underbara: att Jesus har med sin egen död och uppståndelse förändrat dödens ansikte. Gud ska skapa allting nytt – och ”Gud ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer, Ty det som en gång var är borta.” (Upp 21:4)

Därför skriver Paulus på ett ställe ”sörjer vi inte, som dem som inte har någon tröst.”

Men personerna som i Hillerdals undersökning kunde berätta mer. Själv minns jag den 97-åriga änkans förtvivlan när hennes 75-årige höll på att tas ifrån henne i sviterna efter en operation. Sonen var hennes allt, hon hade förlorat sin man strax efter det att sonen föddes. Hon var bestört. -Det är inte så här det ska vara, klagade hon. Han ska begrava mig inte jag honom och hon ropade till Gud.

Efter tre veckor vakande sonen upp på sjukhuset. Jag var där när han vaknande. Han sa att han varit över gränsen som i en tunnel och just när han skulle stiga in i det strålande ljuset på andra sidan var det något som drog honom tillbaka och han frågade till och med, vad det var för mening att komma tillbaka. Han hade ju stått på tröskeln till himmelen. Jag svarade honom: – Det får du tala med din gamla mamma om – och med vår store Gud…

Men jag träffade också en kvinna i Afrika, som kunde berätta något helt annat. I Afrika skall man alltid när man hälsar fråga också om familjen och barnen. När vi hälsat frågade jag henne som man alltid gör. -Hur är det med barnen? Hon slog ner blicken och sa sorgset. -Jag har inga barn här på jorden. Jag har haft tre barn men de är döda alla tre. Jag stod där mållös, så fortsatte hon. – Men jag ska få träffa dem igen. När Jesus kommer tillbaka, ska jag få träffa mina barn, vet du inte det. Varenda dag ber jag att Jesus ska komma, det är det som bär mig. Gud ska ge mig mina barn tillbaka. Det ska inte vara så här för alltid … Hon hade träffat Jesus, den verklige Jesus, den store tröstaren, som är större än vårt hjärta och vet allt.

Många människor kan berätta om detta, att när nöden varit som störst, när de varit nära att fall, har dom känt en sårmärkt hand ta tag i dem och resa dem upp. Det var Jesu hand, han som besegrat dödens makt och försonat allt.

I en av mina församlingar i Swaziland fanns en äldre kvinna, med en stor familj omkring sig. Under loppet av några månader ställdes allt på kant i hennes liv.

Jag och några kvinnor i församlingen besökte hemmet eftersom ett litet barnbarn dött nyligen. När vi hade vår andakt, såg vi en yngre man ligga på en madrass, uppenbarligen svårt sjuk och när vi haft vår andakt såg jag att han ville tala med sin mamma. Jag fick höra, att han var döende, hemskickad från sjukhuset. Vid vår andakt hade känt sig tilltalad och frågade hur det gick till att omvända sig och ge sig till Gud. Han var döpt som barn – men aldrig någonsin visat att det betydde något i hans liv. Vi samtalade med honom och ställde sen två frågor till honom: Tror du att Jesus är Guds son, världens Frälsare. Han svarade med hela meningen: Ja, jag tror …

Sen frågade jag honom: Ångrar du alla sina synder, och flyr till Guds stora barmhärtighet, för Jesu Kristi skull. Han svarade med hela meningen.

Jag fick då lägga händerna på honom och föra in honom i Guds rike. Hela huset sprang upp i lovsång, och jag tänkte på Jesu ord om den stora glädjen i himmeln bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig. Nu fick jag vara med om det på jorden och de hela slutade med att han fick ta emot nattvarden, Kristi kropp och blod, för första, och som det visade sig sista gången i sitt liv. Två dagar senare dog han och vi hade en gripande begravning.

Det finns en fortsättning. Två veckor senare dog hans gamla pappa, stilla och lugnt när vi besökte hemmet efter begravningen, omgiven av många som läste och bad vid hans dödsbädd.

Familjen förundrade sig över Guds nåd – mitt i sorgen lyste ljuset och hoppet. Men tragedin slog till. Utan förvarning blev en syster till den unge mannen som dött sjuk i en oförklarlig sjukdom, blev förlamad och dog mycket hastigt.

Den trygga mamman var skakad. Hon som frimodigt bekänt och vittnat för alla om hur Gud räddat henne i sorgen började tvivla. Då såg jag vad en församling betydde. Folk från när och fjärran slöt upp och bar henne i sina böner. Alltid var det någon hos henne. Jag lärde mig, att ingen, ingen i en kraft kan vara så stark, att inte tvivlen kommer smygande. Vi hade begravning för flickan. Alltid lika omvälvande som vid alla begravningar när vi tycker att någon får dö i förtid.

Jag hade hoppats att det skulle sluta här. Men det gör det inte.

En kort tid efter begravningen blev en syster till sjuk, tillsynes i samma sjukdom som tog hennes syster. Jag åkte ut till hemmet – och mötte förtvivlan och vanmakt. För en präst handlar det mycket om att ta emot smärta.

Lindiwe som flickan hette hade först till det stora regeringssjukhuset. Hon låg i en sal med över 40 patienter och vi kom dit på kvällen och bad att få långa ett behandlingsrum. Vi var 5-6 från församlingen och när man rullade in den stora sängen med tonårsflickan kände jag att vi är burna att hundratals böner.

Vad gör man som präst i en sådan situation? Där ligger framför mig en förlamad flicka, som vet att hennes syster dött i samma sjukdom. Jo, man firar nattvard. Aldrig kommer oss Jesus så nära som i nattvarden. Den talar om nåd och kärlek, medlidande, försoning och delaktighet och förlåtelse – men den talar inte bara om det – den ger vad den talar om.

Och jag kan berätta för er, i den stund då jag räckte det invigda brödet och vinet, Kristi kropp och blod, till Lindiwe kände jag påtagligt Jesu närvaro i rummet. Vi avslutade våra böner, och jag klappade henne på kinden, och vi väntade på Gud och lämnade sjukhuset.

Det gick några dar och snart började vi få bud från sjukhuset. Det verkade vara lite bättre, och till slut glädjebudet: Lindiwe är frisk. Förlamningen har släppt.

Och mina vänner, den dag lite senare när jag skjutsade hem flickan till sin mamma, änkan i Motjane, Swaziland och lämnade henne där, då tänkte jag på dagens evangelium om änkans son i Nain.

Tänk att jag fick vara med om detta i vår egen tid. En änka någonstans i Afrika fick tillbaka en dotter som från de döda. Undrens tid är inte förbi. Jesus vandrar bland oss än.

AMEN