Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

”Hur skall jag nalkas Herren och falla ner inför himmelens Gud.” Den frågan ställer profeten Mika i vår första läsning i dag.

Så kan vi människor känna oss. Vi vill ju så gärna göra rätt för oss. Så måste det ju också vara i vårt förhållande till Gud. Måste jag inte komma med något? Vi vet ju att Gud ger oss så oändligt mycket och vi vill gärna tänka: Finns det inte nånting som jag kan ge tillbaka? Ja, med vad skall vi komma när vi närmar oss Gud, när vi nalkas honom? Det är just den frågan Mika ställer i dag. Kan och får vi verkligen komma till honom med våra böner och vara i hans närhet om vi inte har någonting med oss.

Måste jag inte först göra om mig. ”Hur skall jag nalkas Herren och falla ner inför himmelens Gud.” Kan jag verkligen nalkas den levande Guden sådan som jag är? Men just till alla som kan känna på det viset så talar Guds ord i dag – men en öppen inbjudan. Profeten vet själv svaret från Gud, att göra vad som ”rätt är” är att slå bort alla tankar om att vi behöver ge Gud något för att få komma till honom. Vi behöver inte förställa oss:

Kom med dig själv precis som du är. Kom med dina synder, dina misslyckanden och försummelser.

Gud vill att vi ska vara hos honom. Han vill rädda oss. Han bjuder oss att komma. Gud vill samla alla sina barn. Profeten Mika säger till var och en av oss: Kom i ödmjukhet. Kom med din längtan.

”Människa du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” Gud ser på oss med kärlek när vi kommer i ödmjukhet med vår längtan och våra förväntningar och vänder tillbaka. Han ser på oss, som vår käre himmelske Fader. Han vet, att vi som har kommit bort ifrån honom är som vilsna barn. Han vet att vi lever i en farlig, upprorisk värld, han vill rädda oss från det onda. Sådan är vår Gud ”långmodig och stor i mildhet” som det står i en av psaltarens psalmer. Gud ser på oss med kärlek. Vi behöver inte förställa oss. Han vill att vi ofta och i förtröstan ska bära fram oss själva som ”ett levande offer”, som Herrens apostel kallar det (Rom 12:1) och be att han tar emot oss sådana vi är så att han kan omskapa och förvandla oss så att vi blir det som han vill att vi ska vara.

Tänk vad många människor som har problem med att förstå detta. Antingen tänker man så, att vi först måste göra om oss och bli på ett särskilt sätt, och sen kanske, kan vi komma inför Gud, be våra böner eller gå till hans nattvardsbord. Eller tänker man så att allt är redan förlorat. Det finns inget hopp för mig. Jag vet mina brister, jag vet vad jag har ställt till med. Jag vet om mina synder, tidigare i mitt liv och nu, aldrig kan det finnas plats för mig.

Men vad var det Mika sa: ”Det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” Mika räknar inte upp några bud som vi måste hålla, några tester eller prov vi måste passera för att få nalkas Gud. Nej, när vi kommer så händer det märkvärdiga – då gör Gud om oss. När vi försöker göra vad rätt är d.v.s. lever vårt liv nära vår Gud och i gemenskap med honom då händer det något med oss. ”Det är genom att försöka göra Guds vilja som vi förstår,” läser vi i evangeliet i dag. Det är genom att pröva och komma inför för vår Gud sådan vi är som vi kommer till tro. När han tar emot oss sådana vi är så omskapar och förvandlar han oss så att vi blir det som han vill att vi ska vara.

Det är när vi erkänner vem Gud är och vi förstår hur mycket vi är beroende av honom som allt förändras. Vi förstår då att vi inte behöver vinna livets segrar på egen hand, vi behöver inte sona våra synder. Gud förlåter. Vi har en Frälsare som öppnat vägen fram till Gud här och nu och fram till hans härlighets tron i evigheten. Vi har en Gud som har omsorg om oss. ”Som en Fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Gud över dem som fruktar honom.”

”Människa du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” Det är när vi förstår att Gud är Gud, den upphöjde, den härlige, den som kan förvandla mitt liv och jag är den svage, den otillräcklige, den ofullkomlige, den som syndar med tankar ord och gärningar. Det är när jag inser detta som jag förstår det underbara i den inbjudan vi alla får i dag. Att komma inför Gud, är att göra vad rätt är. Att komma i ödmjukhet är att göra vad han bjuder. Då inser vi att han är Gud och att han vill lära mig vad kärlek är.

”Hur skall jag nalkas Herren och falla ner inför himmelens Gud.” Vi har hört svaret. Hur viktigt är det då inte att vi lär oss att komma ofta. Varje dag med våra böner. Varje dag för att lyssna till hans röst när han talar till oss i Bibelordet för att leda oss fram. Så ofta det bara är möjligt att komma inför honom i hans kyrka och i församlingens gemenskap träda fram och göra tjänst inför honom.

Ja, hur viktigt är det inte att så ofta det bara är möjligt att böja knä vid hans nattvardsbord. Där blir det så tydligt. Det kommer du och jag med tomma händer, men med vår längtan att bli förenade med Herre så att hans liv blir vårt liv, så att kraften från honom genomströmmar oss. Så lära vi oss att göra vad rätt är i vår vardag med de människor vi lever med. Så bemödar vi oss om kärleken och vandrar i ödmjukhet inför vår Gud.

Vi lär oss att älska därför att han först har älskat oss.

AMEN