3 efter Trefaldighet
Årg 1
1997
Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I dag handlar det om något som kommer bort och om någon som söker efter det bortkomna och hur det blir återfu...
Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Söndag efter söndag nu, möter vi välkända bibeltexter. I dag har vi lyssnat till berättelsen om ”Den förlorade sonen” eller ”Den förlorade Fadern” beroende på ur vems synvinkel man ser det. Men när vi möter en välkänd bibeltext är det viktigt att lyssna extra noga. Gud har mer att ge, han vill lära oss något nytt genom de gamla välkända orden.
I dag (kväll) ska vi vara mycket personliga. Man kan läsa den här liknelsen med flera infallsvinklar – ett sätt är att låta sonens förhållande till sin fader spegla hur olika vår gudsrelation kan vara i olika skeden av vårt liv.
Den förlorade sonen var först hemma hos sin Far. Så är det också för alla som har förmånen att döpas som barn. Vi får ett hem när vi döps. Vi är hos vår käre himmelske Fader.
Vi kan använda en mening ur liknelsen för att illustrera hur Gud ser på oss: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt.” Det finns människor som har stannat hemma. Trots synder och felsteg, har det som Gud gav i dopet bevarats, tack var goda föräldrar och levande församlingar och syskon i tron.
Hemmet hos Gud förblev en trygghet livet igenom. Gud fick vara Gud och hans vilja ledstjärnan. Goda kristna föräldrar kan ge sina barn en trygg grund att stå på som klarat påfrestningarna i ungdomsåren och utmaningarna i livet. Det betyder inte att det alltid är problemfritt hemma. Också den som lever hos Gud möter frestelser och får erfara vad det betyder att leva i världen. Men Gud är tryggheten – Gud är den förlåtande kärleken som upprättar, tröstar, lär och förmanar sina barn.
Men den unge mannen i liknelsen slog igen dörren till barndomshemmet och begav sig i väg. Allt förändrades. Nu var han inte längre hemma – nu begav han sig långt bort till ett främmande land.
För honom gällde det också i rent fysisk mening. Han reste långt bort, men det är ingenting som säger att det behöver vara så.. Den resan kan ske utan att man behöver förflytta sig ett enda steg, mitt i det vanliga, med kyrkan inom synhåll. Man hör dess klockor kalla, men man bekymrar sig inte.
Man är allt för upptagen av allt annat.
Att Gud vill möta sina barn, bryr man sig inte om. Att han vill hjälpa, att han vill leda och vara med oss på vandringen genom en farlig värld glömmer man bort. Man kan till och med komma på besök men halvhjärtat och mest bara för att det kan kännas bra.
Men många, många kommer inte alls, inte ens en gång om året för att titta på föräldrahemmet, jo man kommer nog till slut fast då är det för sent.
Man kan dö i främmande land. Man kommer hem, men det var länge sedan man hörde hemma där. Så kan det bli långt borta i främmande land. Man gick själv bort och kom aldrig hem igen i tid. Fadern sörjde, fadern längtade, men till hemmet kom bara en kista med en förlorad son och dotter, för att uttrycka sig drastiskt.
Men det behöver inte bli så. Sonen i liknelsen vaknade upp i tid. Hans förhållande till sin Fader ändrades i tid. Han kom till besinning, eller ordagrant enligt grundtexten: ”Han kom till sig själv.” Han började förstå, livet utan Fadern som hade verkat så enkelt och lättsamt blev allt svårare och trögare.
Det började blir allt tommare och meningslösare. Han var fortfarande borta, men något hade börjat hända, han kände, att något drastiskt måste hända, nu måste han börja om, och Fadern fanns ju kvar – den underbare Fadern han vänt ryggen och som säkert skulle acceptera honom tillbaka.
Och Gud vare lovad. Berättelsen slutar inte där.
Han gav sig hem till sin far. Lika många steg som han vandrat bort – måste han nu vandra tillbaka.
Och han var välkommen hem, utan förebråelser, Fadern klädde honom i nya rena kläder, satte en ring på hans finger och skor på hans fötter. Det gamla var utplånat – det var som om det aldrig hade hänt.
Han sveptes i rena kläder, ”varför inte rättfärdighetens mantel” för att tala med profeten, och inseglet på ringen, det kan få stå för Andens gåva, det nya glädjefyllda livet skapat av Gud själv och med ”beredvillighetens skor” på fötterna, för att alludera apostelns ord.
Allt var nytt, allt var glädje. Den förlorade sonen var hemma i fadershuset igen. Han som var förlorad, var återfunnen. Och Fadern ställde till fest. Han var hemma igen – han hade funnit sin Fader.
Det är lätt att komma bort, olika perioder i våra liv kan rymma mycket. Man så länge vi lever här är det aldrig för sent. Det lär vi oss denna söndag. Vår himmelske Fader, vill i dag att vi i dag skall komma hem och stanna hemma.
Hur vårt förhållande till vår Skapare och Gud är nu vet bara han och du och jag. Hur det kommer att vara när våra liv till slut tar slut kan avgöras i denna gudstjänst. Gud älskar dig och vill ge dig allt. Ta vara på tillfället. Du är sökt och efterfrågad.
Amen