Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det går inte att leva bara på gamla erfarenheter och upplevelser. Det är en viktig slutsats man kan dra av berättelsen om Johannes Döparen i fängelset som vi skall till oss från det stycke av Guds ord som vi lyssnat till i dag.

Tron måste ha ny näring för var dag, annars torkar den bort och blir vacklande, osäker och svag. Erfarenheter är viktiga att ha, men att tro är inte något statiskt, tron är något levande och måste få ny näring och underhållas.

Där i fängelset, under prövningar, kunde inte ens den mäktige predikanten. ja profeten Johannes hålla sin tro levande bara genom att komma i håg allt det underbara han varit med om med Jesus tidigare.

Jag tror inte det är en överdrift att påstå att den gamle Johannes börjat tvivla på om det han varit med om verkligen höll att leva och död på. I motgången, i fängelset hade han börjat fundera och undra.

Men låt oss slå fast vad tvivel är. Det är inte detsamma som otro, snarare kan man faktiskt säga att tvivel av detta slag följer tron. Det är att pröva sanningen. Guds ord påstår aldrig att man ska tro vad som helst utan det säger tydligt: Pröva allt! Våga göra det!

Tvivlet är trons sätt att pröva och utforska. Inte bara en gång, utan gång på gång. Tron prövar och testar. Det är en hunger efter visshet efter att komma vidare. Tvivla kan bara den som tror göra!

Otro är någonting helt annat. Det har inget med tvivel att göra. Det är att inte vilja pröva, att inte vilja undersöka, att tro sig veta, att sluta sig , att inte ta reda på fakta, att inte vilja lyssna, att inte vilja veta, att ha en förutfattad mening eller fastna i egna föreställningar. Det finns många exempel i Bibeln på hur Jesus möter tvivlare. Vi kan nämna Natanael, som ifrågasatte om något gott kunde komma från Nasaret och om Jesus därför kunde vara Messias. Jesus kallade honom ”en rätt israelit i vilken inte fanns något svek. Och lärjungen Tomas blev inte förkastad för sin tvivels skull när han inte kunde tro att Jesus hade uppstått kroppsligen. Tvärtom. Jesus vårdade sig särskilt om honom och ledde honom fram till den största av bekännelser: ”Min Herre och min Gud.”

Redan i Gamla Testamentet finns berättelser som hjälper oss att förstå skillnaden mellan tro och tvivel. Kung Ahas blev i en kritisk situation erbjuden ett tecken från Herren, men han tackade nej. ”Jag begär inget, jag vill inte fresta Herren!,” säger Ahas till synes fromt och ödmjukt. Men i själva verket var detta ett tecken på otro! Det var att inte vilja acceptera att Gud kan göra under. Och Ahas inställning blev förkastad av Gud!

Därför är det viktigt att lägga märke till vad Johannes gjorde med sina tvivel? Jo, han sände bud till Jesus själv. Hans sände sina lärjungar till Jesus och de fick med egna ögon se allt som hände där Jesus gick fram: hur människors liv blev förändrade, hur blinda fick sin syn och lama började gå och spetälska blev friska och döva hörande och döda fick nytt liv och de fattiga fylldes med glädje och hopp. Och lärjungarna och Johannes förstod. Det som skedde där Jesus drog fram var ju allt det som profeterna hade förutsagt skulle hända när Messias kom.

Jesus var verkligen den Messias som Gud hade utlovat och som de hoppats på. Hans gärningar bestod provet. Hans gärningar var tecken på det nya som skulle komma. Guds rike var sannerligen nära där Jesus drog fram.

Johannes tro fick ny näring och liv genom Skriftens ord och lärjungarnas vittnesbörd. Johannes, som upplevt så mycket tidigare med Jesus fick på nytt näring för sin tro. Han såg och han mindes. Han fick hoppet tillbaka och han var redo att möta till och med det svåra som han visste låg framför honom . Det han satsat liv på var inte förgäves. Hans tro på Jesus, som den Gud sänt fick liv igen. Hans kamp och hans möda hade varit till välsignelse. Nu skulle det svåra komma. Johannes satt i fängelset för sanningens skull.

Han hade uttalat sanningen om kungen och att hans gärningar stred mot Guds vilja. Och Herodes hade låtit gripa honom och kasta honom i fängelse. Men Johannes sände inte bud till Jesus för att klaga eller jämra sig över sitt öde. Han visste att för sanningen måste man vara beredd att lida. Det fanns faktiskt det som var viktigare än att bli fängslad för Jesu skull. Detta var att veta, att Jesus verkligen var Messias, att han var Guds utlovade: Frälsaren i liv och i död. Att få visshet om att Jesus var den utlovade, Guds eget sändebud, som kommit i världen för att tiden var fullbordad, för att Guds rike var nära – det betydde alt för Johannes

Han fick i sina sista dagar bekräftelsen. Men den vissheten kunde han leva, och med den vissheten var han beredd att dö. För den han tjänat och givit sitt liv, var Guds egen Son. Han förstod att han fått nåden, att bereda vägen för honom. Han hade fått nåden att leda människor till Jesus. I den tron dog han, och han blev inte besviken.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design