Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Den här långa texten har många bottnar. Först lär den oss hur realistisk och trovärdig vår Bibel är. Den säger som det var utan några skönmålningar. Lärjungarna framställs precis som de var, i en minst sagt vacker dager. Sånt finner man inte i påhittade och uppdiktade berättelser. Det var ju apostlarna och människor nära dem som senare satte samman det som blev våra evangelier. Men de redigerade inte bort det som var ofördelaktigt för dem själva. Men, det är inte just detta som vi framförallt skall tänka på idag.

Hela episoden är på ett annat plan en nyttig tankeställare för oss, och kanske framförallt för oss, sentida kristna. Man kan inte undgå att fråga sig om vi här har en tragisk bild av mycket av kyrkans maktlöshet i dag. En samling alldeles i onödan rådvilla sönderpratade lärjungar alltför ofta oförmögna att hjälpa och föra dem som vill till Jesus.

Vad var det för en syn Jesus fick se när han kom ned från Förklaringsberget. Jo, en samling människor diskuterande och käbblande. Där stod nio av hans lärjungar omgivna av diverse skriftlärda och massor med folk. Och mitt i denna hop stod en bekymrad pappa med sin sjuke son. Lärjungarna, som tidigare haft makt att i Jesu namn, driva ut andar och bota sjuka står där upptagna av annat..

Den stackars mannen som ville träffa Jesus hade inte fått någon hjälp, han stod där övergiven och besviken därför att lärjungarna låtit sig förvillas och börjat diskutera och argumentera, i stället för att rannsaka sig och begrunda varför de förlorat sin förmåga att besegra ondskans makter. Jesus finner en sönderdiskuterad skara som varken vet ut eller in. Lärjungarna hade inte klarat av situationen.

När Jesus gick upp på berget glömde de nio bort vad han hade lärt dem. Inför svårigheterna lät de sig dras bort från det väsentliga. Vi hör Jesus stränga ord till dem, när han återvänder: ”Hur länge ska jag behöva stå med er!” Jesus griper in och förbarmar sig över den stackars mannen och hans son, och lärjungarna fick stå där med sin skam och ängsliga fråga: ”Varför kunde inte vi?” Om vår Herre i dag skull stiga ned ifrån sin härlighets tron och skulle hålla dom, och i enlighet med Skiftens ord började med sin kyrka, vad skulle han möta i vårt land?

Överdriver jag om jag säger, en osäker, famlande diskuterande skara. En kyrka där Bibeln är ifrågasatt och många präster inte vet hur de ska agera i trohet mot sitt uppdrag. Och resultatet kan bara bli ett: tomhet. Ofta tomma kyrkor och tomma sinnen! Det är den hemska verkligheten på många platser i vårt land. Och värst av allt: Det är ett svek mot alla som kyrkan är satta att tjäna!

De första lärjungarna lärde sig sin läxa och blev upprättade igen. Vi i har verkligen anledning att rannsaka oss och gå till Jesus med en ödmjuk fråga: ”Varför kan inte vi?”, varför ser vi så lite resultat av vår möda? Ja, kom herre Jesus och förbarma dig över kyrkan i vårt land och återupprätta den. När Jesus tog sin an den hjälplöse mannen fick lärjungarna lära sig vad som brustit hos dem: ”Allt är möjligt för den som tror,” svarade Jesus på mannens fråga. Och mannen ropade ut sin nöd: ”Jag tror, hjälp min otro”

Lärjungarna hade felat i den stund de började lita på sina lösningar i stället för att lita på Jesu löften och anvisningar. Det avgörande är inte hur mycket vi tror utan vad vi tror på, vem vi sträcker oss mot och vem vi vill lyda. Också en trofast, svag tro, som en tynade veke, kan göra under och förändra allt, det ser vi hos mannen med den sjuke sonen.

Varje avsteg från Jesus ord visar att man brister i förtroende för honom, det är lätt att inbilla sig att det är bäst och ta bort det som till en början kan väcka anstöt.

Men resultatet blir katastrofalt. Det är säkert många som ofta ställer sig frågan: ”Varför kan inte vi?”, men det avgörande är om man vill höra Jesu svar: ”För er otros skull, eller den sorten kan bara drivas ut med bön” d.v.s. i absolut förtröstan och tro på Herren. All anpassning, allt kryperi driver kyrkan på villospår och gör den kraftlös och ointressant.

Jesus återupprättade sina lärjungar när de tog vara på hans tillrättavisningar. Han visade dem på bönens och försakelsen väg i alla svårigheter, och han tog dem avsides och förklarade sin uppgift här i värden, hur han skulle gå före och besegra det onda. Genom hans lidande och död skulle syndens och dödens makt besegras. Han seger skulle förvandla allt, var de honom trogna skulle de utrustas med kraft från höjden som skulle kunna förflytta berg. Ingen bön skulle vara förgäves, inget hindret för stort – för ”allt är möjligt för den som tror”

Kyrkan i varje tid och på varje ort har den underbaraste av uppgifter, att förkunna han seger, han förvandlande och omskapande makt – nya möjligheter och ett nytt liv i hans efterföljd.

Ja, vi har mycket att lära av denna episod. Den pekar på vår totala hjälplöshet utan Jesus och hur lätt det är att komma vilse. Jesus vill alltid förbarma sig, därför får vi inte tröttna i vår bön för vår kyrka, att alla hennes tjänare inser vad som håller på att hända. Och låt oss börja med oss själva, be att vi ser vilken väg vi skall vandra och på nytt överlämna oss till Gud med en bön, att han skall göra oss trogna och fasta.

Ja, Herre förbarma dig över oss, över vår splittrade och svaga kyrka och gör vår församling till ett dugligt redskap i den hand.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design