Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Allt sedan dessa ord tecknandes ner av aposteln Paulus har just de ord vi läste i det 4 kapitlet av Andra brevet till korinterna spelat en stor roll av tröst och hopp för en oändlig skara av Jesu Kristi efterföljare när livet mött från sin svåra sida.

Det är ord man har känt igen sig i, det är ord som hjälpt dem att tolka och förstå sammanhangen när de känt att livet här på jorden håller på att glida ifrån dem. Det har varit ord av hopp och tröst under sjudom, smärta och lidande.

”Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ned, förnyas min inre människa dag för dag” ’Jag riktar blicken mot det osynliga – det som skall komma.’ ”Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. Det här orden från Paulus uttrycker ju som klarsynt det som vi alla innerst inne vet och som vi ofta blir smärtsamt påminda om. Det liv, vi lever här varar inte för evigt. Ingen av oss kan veta hur lånt vårt liv blir. Det synliga kommer inte att bestå. Guds goda skapelseordning har blivit fördärvad. Vi lever inte i det paradis som vi skapades till.

Vi skulle alla vara utan hopp om inte Gud förbarmat sig. För att rädda oss gav han oss sin Son. En Frälsare, som gick in under våra villkor, för att här mitt i vår verklighet rädda oss Han delade allt. Gud vet vad det betyder att vara människa, han har levt med alla våra begränsningar, våra frågor och misslyckanden, vår vanmakt och våra tårar. Men i sin fullständiga identifiering med oss levde han det fullkomliga livet. Som vår medbroder kunde han segra där vi förlorar, övervinna där vi går under, försona där vi misslyckats.

Så fann Gud en väg att rädda oss människors barn genom att själv bli människa. Jorden kunde inte räddas, som den blivit, så impregnerad av självsvåld, ondska, lidande och död. Men människor kan räddas – och Gud fann en väg att nå oss. Den vägen heter fullständig identifikation, medlidande i ordet djupaste mening ända in i döden för att befria oss från dess makt. Jesu uppståndelse från de döda blir mönstret för oss. För hans skull kan vi mitt i vår verklighet, ja, med tårar i ögonen, trotsigt bekänna. Vi tror på syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Det är detta som är evangeliets kärna när vi möter livet från dess våra sida. Detta är inte slutet. Gud skall skapa allting nytt, han skall rena sin skapelse, han erbjuder en fortsättning, det paradis vi skapades för, skall en gång komma. Gud erbjuder en fortsättning för dem som flyr till honom, i den nya skapelsen som skall komma.

Därför kan Paulus lite senare trosvisst bekänna: ”Vi vet att om vår jordiska kroppshydda som är vår jordiska boning bryts ner, har Gud en byggnad åt oss i himmelen, en evig boning som inte är gjord av människohand.” Det är en målande beskrivning av det som genom Jesus har blivit vårt hopp angående vår död och uppståndelsen grundat i Guds egna löften.

För Jesu Kristi skull vågar vi tro att när en människa slutar sin jordevandring lägger hon av de sista resterna av denna förgängliga tillvaro, som präglas av så mycket ofullkomlighet. Hon klär av sig sin jordiska kroppshydda som tjänat som boning under hennes jordevandring, och kommer att iklädas en nya boningen, den eviga boningen i himmelen, för evigheten hos Gud.

Så länge vi lever här på jorden är vi ställda under förgängelsen. ”Allt kan hända alla”. Ingen av oss vet vad vårt jordiska liv kan ha i beredskap för oss. Men allt kommer att slitas ut. Det är ingen skillnad på en kristen eller någon annan. Vi lever allt bara ”en stund på jorden”.

Men det nya livet som Guds Ande tänder i vårt bröst kan inte dödens slutgiltiga förgängelse bryta ned, nej ”Jag ger inte upp. Även om min yttre människa bryts ned, förnyas min inre människa dag för dag” ’Jag riktar blicken mot det osynliga – det som skall komma.’ ”Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. Ja, vi tror till och med att för Jesu skulle sker i döden den slutgiltiga förlossningen, bort undan allt som skadar och smärtar oss här. Vi får lära oss att se framåt och inte bakåt. Som kristna tror vi att vi har det bästa framför oss, i det som målet för vårt liv.

Här får vi leva i detta hopp och i tron på vad som skall komma, och när sjukdom och lidande drabbar oss och vi ser hur någon kär bryts ned hämtar vi vår tröst i Guds ord och löften. Döden kan till slut inte skada den som hör Kristus till, bara vår utvärtes jordiska boning.

Även om vi kan bäva inför själva överflyttningen, och som Paulus skriver på ett annat ställe ”vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda” så spirar ett hopp när allt ser hopplöst ut. Det svåra varar en kort tid. Förgängelsen skall vi lägga av oss, sjukdom, och åldrande skall vi lägga bakom oss. Den yttre människan kan brytas ned, men den inre kan växa och mogna mitt i plågan i smärtan och kampen för i lidandet kommer vi när vår Frälsare som led för oss. Han har gått före oss har gått igenom all smärta och berett en utväg för oss ”Våra sjukdomar lade han på sig.” Han har lovat att aldrig överge oss.

Vår jordiska tillvaro präglas av så mycket gåtfullhet, av så mycket ofullkomligt, så mycket som inte vill gå ihop, så mycket ofattbart och svårt och som drabbar oss människor och så mycket som står utanför det som vi kan kontrollera. Men vi vet att det var inte så här det skulle vara, det var inte så här Gud ville det. Hela skapelsen är ställd under förgängelsen och förbannelsen.

Men Paulus lär oss i dag, att lyfta upp vår blick se framåt och genom denna tidens ofullkomlighet mot den dag då allt skall förklaras, då gåtfullheten skall försvinna och vi skall känna Gud som han känner oss. Det synliga är förgängligt – den osynliga, härligheten är evig.

Det är detta som hjälper oss fram på levnadsvägen även när vägen är svår och vi ännu får nöja oss med glimtar av det som skall komma. Men Paulus talade ofta om det med längtan.

En gång skall vi få uppleva förlossningen och förvandlingen då allt lidande försvinna och då skall vi se ansikte mot ansikte vad vi här trodde på. Hur Gud var vid vår sida också i de svåra stunderna, då allt verkade meningslöst och svårt.

Vi kan längta efter den stunden, efter befrielsen då ingen plåga, ingen sjukdom och ingen ondska ska vara mer. Gud kunde inte acceptera det onda. Han kunde inte acceptera att synden, upproret och det onda skulle segra. Han håller fast vid sin ursprungliga plan. Det paradis som vi skapades för skall bli en verklighet för dem som tar emot erbjudandet om frälsning i Jesu Kristi namn. Det finns ingen annan väg till det pardiset än genom denna värld. Därför handlar det om att ”rikta blicken dit,” och i livets kamp stava på den underbara sanningen: ”våra kortvariga lidanden, väger … lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt oss.”

AMEN