Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vår evangelieläsning i dag är ett litet stycke av det som Jesus ville förmedla till sina lärjungar den sista kvällen innan han fördes bort, greps och dödades.

Evangelisten Johannes ställde samman Jesu undervisning den kvällen i det som brukar kallas Jesu översteprästerliga förbön och den sträcker sig över flera kapitel i hans evangelium.

Det mesta som Jesus ville samtala med sina lärjungar om var vad som nu skulle hända och vad de nu skulle möta när han inte länge på ett synligt sätt skulle vara hos dem.

Vi läser att han ingjuter mod i dem genom sina löften om Hjälparen, den Helige Ande, som skulle vara med dem och bo hos dem och leda dem tills hans återkomst. Han ber att Gud ska helga dem i sanningen. Han ber att Gud skall skydda och bevara dem i den värld där han vill använda dem för sitt rike.

Jesu förbön och löften har spelat en viktig roll för kristna i alla tider. Man har sett och upplevt precis det som Jesus förutsade. När man mött motstånd och känt sig hotade och ifrågasatta har man vänt tillbaka till hans ord den kvällen och kommit ihåg att det var just så Jesus hade sagt att sådana tider skulle komma. Man har funnit tröst i Jesu löften att han alltid ber för de sina som ännu är kvar i denna värld, och de villkor som gäller i denna värld. Den värld som Gud vill rädda.

En kristen behöver inte vinna segrar på egen hand. Hon är buren av Jesu löften. Det Jesus vill är att vi ska trogna honom och det uppdrag han gett oss. Mitt i den upproriska världen ska vi vara vittnen om Gud och den han sände för att förklara varför världen ser ut som den gör. För att världen skull lever vi här. Jesus kom för uppenbara den sanningen, just den obekväma sanningen vad upproret mot Gud burit med sig för att ännu några skall kunna räddas från den oundvikliga undergången.

Naturligtvis har den yttre situationen för Jesu efterföljare växlat från tid till tid – men Jesu lärjungar i alla tider har alltid mer eller mindre upplevt att de står i ett motsatsförhållande till eller ibland till öppen konfrontation med denna värld som den nu blivit när människan vill råda och vänder sin Skapare ryggen.

En kristen har upptäckt något annat och ser kritiskt på mycket i denna värld och har sin blick vänd mot det som skall komma när Gud skapar allting nytt och det ska bli som Gud ville det från början.

Jesus kom från Gud för att rädda vad som räddas kunde, han kom för att försona och rädda alla – men alla tar inte emot honom. Ännu står erbjudandet öppet – men vi vet inte hur längre.

Hur är det då för oss?

Det är alltid svårt att genomskåda sina sin egen tid – men det är ingen tvekan om att motståndet mot kristen tro märks allt tydligare. Vi behöver verkligen ta till oss orden från Jesu mun att han ber för oss och att Fadern skall bevara oss från det onda och helga oss i sanningen både som enskilda och kyrka.

Det är lätt att känna sig missmodig när man konstaterar att antalet gudstjänstfirare blir färre och färre i de flesta församlingar, ja att kyrkor stängs och församlingar slås samman i rasande fart. Men utan att förtröttas och resignera i vår vilja att föra nya människor till ”det nya liv som är ovanifrån” ska vi komma i håg att Jesus aldrig lovat oss att vara i majoritet.

Samtidigt vi ska vara klarsynta över vad som håller på att ske, vilka starka krafter som är verksamma för att bryta ned det som tagit århundraden att bygga upp. Hur ”världen rustar sig”, allt enlighet med Jesu ord. ”Jag har givit dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte tillhör världen.”

Det finns naturligtvis många orsaker till det som sker men vår egen kyrka är på reträtt och verkar ha tappat orienteringen och bekännnarmodet att stå fast i det som hon lärt sig från sin Mästare och Herre. Om det är hela förklaringen vet vi inte, men om vårt eget land vet vi, att avkristningen lär gå fortare än på något annat håll i västvärlden.

Sådan är ”den värld” som Jesus varnar oss för i dag. Visst kan vi känna igen ”hatet mot Guds ord” som Jesus talar om. Angreppen mot kristen tro blir allt hårdare från de s.k. humanisternas propaganda eller till och med i skolan eller på skolgårdarna på bloggar och i tidningarna. Och många också inom kyrkan väjer att vika undan. Det är egentligen det mest tragiska av allt.

En undfallande kyrkoorganistation är det farligaste som finns. För det kan komma till en punkt när en kyrka upphör att var Jesu Kristi kyrka och i stället blir något annat, en spegel av världen och det samhälle den verkar i. Kyrkan skall vara i världen liksom båten i vattnet och inte tvärtom med vatten i båten. När vattnet kommer in i båten börjar kyrkan syssla med allt annat än det den ska, den blir allaktivitetshus, med religiös förgyllning.

Nog blir man orolig när man ser det som håller på att ske. Hur skall det gå för vår kyrka som vi älskar så mycket och med sitt rika arv och i vilken vi mött den levande och uppståndne Frälsaren? Hur skall det gå för alla dem som vill hålla fast vid Guds ord och den sunda läran ”som en gång för alla har överlämnats åt de heliga”, som det står i Judas brev.

Jo, vårt hopp och vår tro grundar vi på Jesus förbön, och på att Gud hör hans böner att han skall bevara dem som han har vunnit.

Vi vet inte vad Gud vill lära oss genom det som tillåter ske. Kanske är det en nödvändig sållningstid där vår djupaste lojalitet prövas. Herren lovar att helga oss i sanningen genom sitt ord, så att vi vet vad vi ska göra. Herrens ord kan aldrig tystas med, nya fåror plöjs alltid upp. En sak kan störta samman, men något nytt kommer alltid att växa upp.

Kanske är det det som händer mitt framför våra ögon. Herrens apostel skriver i Hebréerbrevet.

”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat” (Hebr 10:35)

Vi behöver inte oroa oss. Jesus visste vad som skulle hända – han ber ständigt för oss inför sin Faders tron i himmelen. Vad mer behöver vi egentligen veta?

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design