Den helige Johannes Döparens dag
Årg 1
2006
Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Mitt i den underbara sommartiden firar kyrkan den Helige Johannes Döparens dag. Det har blivit så i d...
Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
När Lukas skriver sitt evangelium börjar det inte med skildringen av Jesu födelse, utan han måste först berätta om Johannes Döparen och hans förunderliga födelse. För Johannes är viktig, den siste vägröjaren för den utlovade Frälsaren. Johannes föddes sex månader före Jesus och därför firar vi hans dag i kyrkoåret mitt i den svenska sommaren. Det är hans dag i dag. Jag tänkte vi ska påminna oss allt det som hände när han föddes och hans alldeles unika uppdrag. För det var verkligen mycket som skiljer sig från vanliga barns födelser, om uttrycket tillåts, även om varje människa är unik och speciell för Gud.
Ta det här med hans namn. De flesta av oss har fått våra namn av våra föräldrar men Bibeln berättar om ett fåtal som blivit namngivna av änglar och därmed av Gud själv. Det gäller t.ex. patriarken Isak i Gamla testamentet, och i nya så gäller det naturligtvis Jesus själv. Maria fick ju veta av ängeln vilket namn han skulle få. Och så gäller det alltså Johannes, han som skulle få tillnamnet Döparen i vuxen ålder. Hans namn betyder ”Herren är nådig.” Hela hans liv vittnar om detta – att Gud förbarmade sig. Av nåd sände Guds sin son – Johannes blev den siste vägröjaren.
Hans födelse var verkligen ett mirakel. Sakarias och hans hustru Elisabeth var till åren komna och de hade för länge sett gett upp hoppet om att få en efterkommande. När en ängel visade sig för Sakarias mitt under hans prästtjänst i templet och berättade att de skulle få barn så hoppade han inte högt av glädje. I likhet med Abrahams Sara så kunde han inte dölja sina tvivel. Och för detta skulle han få bli stum ända tills allt hade uppfyllts och barnet föddes. Men då strömmade lovsången ut över hans läppar. Den ljuvliga lovsång vi läste som evangelium i dag om Guds nåd och Johannes speciella uppgift.
Johannes döparen skulle vara själva länken mellan det gamla och det nya förbundet. Han personifierar själva övergången. Nu skulle ett nytt förbund slutas som omfattade alla världens folk.
Malaki hade varit den siste av profeterna i Israel. Men det hade gått 400 långa år. Efter honom tystnade den profetiska rösten i Israel. Det var en svår tid men i Malakis ord fann man hopp. Gud skulle inte förbli tyst. Han skulle gripa in när tiden var mogen. ”Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig.,” stod det skrivet i Malakis bok. Och folket väntade på budbäraren som skulle bana väg för Messias.
Det tog 400 år. Så lång var tiden mellan Malaki och Johannes döparen, lika länge som slaveriet i Egypten varade. Under denna tid så hördes alltså inte Guds röst i Israel, och folket fick lära sig tålamod. Men nu var stunden inne och Elisabet, Sakarias hustru blev alltså med barn på sin ålderdom. Historien upprepar sig. Vi känner igen berättelsen om Abraham och Sara efter att det första förbundet ingåtts. När det är dags för det nya förbundet så upprepas det som hände då. Likheterna med Isaks födelse är slående. Den gamla Sara kunde inte förstå det.
Även Sakarias stumhet spelar en roll. Efter nio månades tystnad från hans sida så föddes barnet. När Johannes kom till världen så bröts inte bara Sakarias tystnad utan också Guds tystnad. Nu ljöd åter den profetiska rösten. Johannes skulle bli en Guds nasir, utvald och avskild åt Herren. En Guds nasir, fick enligt Mose lag, inte dricka vin eller överhuvudtaget äta något som kom från vinstocken. Han fick inte klippa året eller komma nära någon död. Han skulle vara ren och helgad åt Herren.
När jag tänker på Johannes så tänker jag på förberedelse och väntan. Jag tror det är det viktigaste vi kan lära oss. Folket väntade i 400 år. Sakarias fick vänta i nio månader på att få talet tillbaka. Och om Johannes står det att han växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag han skulle träda fram inför Israel. Överallt talas det om att våga lita på Gud och tålmodigt vänta. Redan vid hans födelse så talade man om Johannes. ”Vad skall det bli av detta barn?” Man förstod att Herren var med honom på ett särskilt sätt. Men det skulle alltså ändå dröja trettio år innan han skulle träda fram som profet. Trettio år av förberedelse.
Det är nyttig läsning för oss. Gud verkar ofta på det sättet. Det fostrar oss i tro och tillit. Gud tänker i sekler när vi tänker i år. När han väljer ut någon och ger denne ett uppdrag så är det kanske långt upp i vuxen ålder som detta uppdrag kan förverkligas.
Men förberedelsetiden är ändå nödvändig. Vi människor, och kanske särskilt vi som lever idag, vill gärna hoppa över detta med att förbereda sig. Det är snabb utveckling som gäller. Och så glömmer man att mänsklig mognad tar tid. Saker och ting växer långsamt fram inom en även om det inte märks på ytan. Gud vet den rätta tiden och den bästa tiden. ”När tiden var fullbordad sände Gud sin son”, heter det. Johannes fick vänta 30 år innan han trädde fram – men hela hans liv var inriktat på uppdraget som han fått redan före födseln. Allt han gjorde, alla hans val och beslut skedde med detta som fokus. Han skulle förbereda Israel för Messias ankomst, det var detta han levde för, inget annat var av betydelse.
Jag tror faktiskt ändå att vi är ganska många idag som skulle avundas Johannes när allt kommer omkring. För är det inte detta som många saknar idag: en livsuppgift, ett uppdrag som en annan gett en. Något att fokusera på och leva för. Att bara leva för sin egen skull, att själv forma meningen med sitt liv, det skapar antingen stress, det gäller ju att inte missa något, eller så skapar det en känsla av tomhet och meningslöshet.
För att söka meningen våra liv så får vi inte glömma bort förberedelsetiden. Vi kan få vänta i många år innan saker och ting klarnar för oss. Och även vi skulle må bra av Sakarias tystnad. En tystnad som är nödvändig för att riktigt kunna brista ut i lovsång och glädje. Vi står ofta frågande och undrar varför inte Gud griper in – en del av svaret får vi i Johannesberättelsen. Gud vet. Gud vet den rätta tiden. Han är nådig, han håller sina löften. Vi måste lära oss detta. – uthållighet är vad vi behöver för att kunna göra Guds vilja.
AMEN
Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Mitt i den underbara sommartiden firar kyrkan den Helige Johannes Döparens dag. Det har blivit så i d...