Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Ibland hör man påståendet att det är absolut omöjligt för en modern människa att hålla kristendomen och allt det som den gör anspråk på för sann. Det är förlegat. Nu har vi kommit längre och vet bättre. Hur skulle vi som enskilda människor kunna ha en relation till en personlig gud, det som Bibeln talar om? En tro på en Gud som skapat oss och som man kan leva i gemenskap med och känna och umgås med som en Fader, en sådan tro är för fantastisk för att kunna vara sann. Och att han blev människa i sin Son och levde vårt liv för att rädda oss, och att han nu är hos oss genom sin Ande,

När jag hör sådana påståenden tänker jag först, att det faktiskt finns en poäng i påståendet, men det har inget med vår s k moderna tid att göra. Det var fullständigt omöjligt också för en människa i antiken, på medeltiden eller under den s.k. upplysningstiden, eller i vilken tid som helst. Ingen människa skulle av egna slutsatser och med egen intelligens och komma fram till en sådan tro, som vi uttrycker den t.ex. i Trosbekännelsen.

Ingen skulle själv sätta ihop en sådan tro, med allt vad den innehåller – men, mina vänner: Det är faktiskt det som är hela poängen med den tro som vi bekänner oss till i kyrkan. Den tro, eller om man så vill, den lära, som vi förkunnar härstammar inte heller från människors tankar, idéer eller förhoppningar.

Den har blivit uppenbarad för oss. Den har kommit till oss. ”Ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för, säger Jesus i dagens evangelieläsning.

Den för oss outgrundlige Guden, som många kallar ”nån högre makt” och som är tillvarons ursprung och mål har gjort sig känd för oss.. Genom uppenbarelsen, som nu är samlat i Bibelns ord, har den okände guden många anar fått ett ansikte. Genom uppenbarelsen får vi höra, att den Gud som har skapat allt söker oss människor på nytt för att rädda oss tillbaka.

Men det är så att kristendomen på många sätt är den osannolikaste av alla religioner. Den är så osannolik att den måste vara sann, skulle man nästan kunna säga. Ingen människa i någon kultur skulle kunna hitta på något liknande. Den skiljer sig i princip från alla andra religioner utom judendomen, vår tros vagga.

Den uppenbarar en Gud som så älskade sin skapelse som de skapade fördärvat, att han sänder sin egen Son för att ge dem en ny chans. Den vänder upp och ner på alla mänskliga värdeskalor, den säger att inte att vi genom våra tankar, vår intelligens eller kunskap kan nå fram till Gud utan att den Gud som skapat oss och som vi förlorat, söker oss. Han kommer till oss för att rädda oss. Han älskar oss så, att han tar på sig det som vi förtjänar. ”Han försonar världen med sig själv.”

Ingen människa skulle kunna tänka ut något sådant. Ingen annan religion liknar detta. Gud är inte bara den upphöjde och outgrundlige. Han är den närvarande, han kom till oss och levde bland oss i Sonens gestalt för att rädda oss och hans väsen är kärlek: ”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: Han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder”, skriver aposteln Johannes.

Vi har hört detta och liknande Bibelverser många gånger – men jag tror att vi aldrig någonsin riktigt kan fatta det enastående som ligger i detta – vilken sprängkraft Bibelns ord har.

Vi som kommit bort och störtat skapelsen i fördärvet och kunde int rädda oss själva – vi blir räddade av Gud. Det förlorade paradiset finns åter inom räckhåll. Gud vill att allt ska bli som han ville det från början.

Av kärlek utlämnar han sin Son för att återvinna det som var förlorat. Guds räddningsplan betydde att han blev en av oss, han vet vad det betyder att vara människa. Så kunde han rädda oss. Han vet som människa vad livet blivit, vad konsekvenserna av mänsklighetens bortvändhet från Skaparen dragit med sig. Han vad som slår ner oss, han vet vad som skiljer oss, han vet vad som fördärvar, han vet vad som skrämmer oss, han vet vad som dödar oss – han har känt det inifrån och burit alltsammans. ”O, vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud,” utbrister Paulus en annan av denna söndags läsningar. Han sände sin Son till världen för att rädda den.

Sådan är den Herre och Gud, vi bekänner oss till.. Jesus Kristi Fader och han ber och prisar honom: ”Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre … att du har uppenbarat detta för dem som är som barn.”

Vi behöver inte var lärda och kloka – vi får ta emot detta som ett barn, som sträcker sig i längtan mot en förälder.

I sitt eviga rådslut fann Gud vägen att rädda oss. Inte genom maktdemonstrationer eller lärokonstruktioner, filosofiska tankar eller spekulationer, utan genom den utgivande kärleken och lidandes väg. Den lidande kärleken segrade när Guds son gav oss tillbaka livet genom att försona allt och gå levande ur sin grav.

Sådan var Guds eviga rådslut för att rädda oss. Ingen människa skulle komma på något sådant. Ingen skulle göra upp en sådan religion.

Den Guden kan vi tro på. Den Guden kan vi älska – han som först har älskat oss. Den Guden kan vi överlämna våra liv till. Till honom vågar vi komma med vår synd, vår skuld och våra tillkortakommanden. Han förstår våra försummelser och våra nederlag.

Han har uppenbarat vem han är. Vi behöver inte leta oss fram till Gud. Han har uppenbarat var fick kan finna honom och få en personlig relation till honom.

Han har gjort sig känd som den Mäktige, den Underbare och Store. Denne Gud som gjort sig känd som Fadern, Sonen och Anden är värd all lovsång och tillbedjan. Till honom kan vi sätta vår tro.

Han söker dig och mig. Fadern söker sina barn. genom att sända ut sin Ande för att dra oss till sig.

Sträck dig mot honom när han vänder sitt ansikte till dig – och vill ge dig frid.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design