Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

En afrikansk biskop, som hette Cyprianus och som levde på 200-talet, har myntat ett uttryck, som det fortfarande finns all anledning att reflektera över. Han sa så här: ”Den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till Fader.”

Vad han menar är att Kyrkan är som en moder. Det är ju hon som har föder oss till nytt liv och omsluter oss i sin väldiga modersfamn. Genom dopets bad till ny födelse blir vi Guds barn. Genom Guds ord när hon oss och genom nattvardens heliga måltid förenas hela Guds familj i den innerligaste av gemenskaper. ”Nej, den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till Fader.”

Luther sa ungefär samma sak, för att ni inte ska tro, att det bara är i Afrika som man sett ljuset: ”Kyrkan är vår moder, som närer och föder oss genom Guds heliga ord,” säger han i Stora katekesen.

Vi kan inte bli Guds barn kan på något annat sätt. Vi måste födas, vi måste vårdas. Kyrkan är vår moder. Vi behöver henne. Så blir vi Guds barn.

Det är en av orsakerna till att vi inte kan bli eller vara kristna på egen hand. Kristen blir man genom att födas till nytt liv. Hos vår moder får vi insupa den himmelska modersmjölken, i hennes vård får vi växa så att vi kan ta emot fast föda. Och liksom en jordisk moder vill se sina barn rena och friska, så tvås vi i Kyrkan genom avlösning rena från synder och får våra brister helade. Ja, hon är en verklig mamma, som aldrig glömmer sina barn.

Varje söndag bekänner vi i trosbekännelsen: ”Vi tror på en enda helig allmännelig och apostolisk kyrka.” Guds kyrka som finns överallt där Guds ord rent och klart förkunnas och sakramenten efter Kristi instiftelse förvaltas.

Det är den Kyrkan som är vår moder, inte ett samfund eller organisation. Många i vår tid tycker Kyrkan ser skröplig ut och vill inte längre kännas vid sin gamla mor, precis som ungdomar kan tycka att föräldrarna är mossiga och lever på stenåldern. Vi möter nyare, och vid första åsynen ibland tilltalande, moderna varianter med anspråk på att vara bättre mödrar som vill adoptera oss.

’Bry dig inte om den där gamla mamman, som envisas med att predika ett och detsamma: Hos mig finner du syndernas förlåtelse, liv och salighet, syndernas förlåtelse, liv och salighet …. Det har vi hört förut. Och att vi ska omvända oss och göra bättring – det ska väl inte kyrkan lägga sig i.

Ja, nog är vår moder Kyrkan gammal, men inte gammal och skröplig, hon är gammal och vis. När modets vindar växlar, och trender och tidsanda blåst över, kan man nästan höra hennes säga: ”Var har du varit, jag har varit här hela tiden, och väntat på dig!”

För samtidigt som vår moder är gammal och vis är hon ständigt aktuell. Den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan är modern i alla tider och för alla tider. Med den gamla visheten i bagaget vill hon på nytt ta sig an tidens utmaningar och klä sig i nya gestalter anpassad efter våra problem och svårigheter.

Ja, nog är Kyrkan vår generösa, älskande moder. Till henne får vi komma, och hos hennes är vi riktigt hemma. Hon är den gamla kloka kvinnan vi alla behöver.

Så var det för Maria, som vi läste om i dag. Efter det ofattbara och samtidigt underbara som hänt henne måste hon dela det med någon. Hon beger sig till sin gamla kloka släkting Elisabet, prästfrun i Juda. Inte ens med Josef kunde hon ännu tala om sin hemlighet.

>Elisabets namn kan översättas ”Gud är min trohetsed” eller ”Gud är trofast.” Hon bar inte det namnet utan orsak, hon som både kunde sörja över sin mans brist på tro och glädjas över Marias hängivenhet och tro och förtröstan.

Så står de två kvinnorna Maria, Guds utkorade redskap och Elisabet som symboler för Kyrkan. Dessa kloka hängivna kvinnor som i allt tjänande Gud i trohet och lydnad. De var lyhörda för Guds Ande och tjänade honom. De tillhörde Herren, precis som ordet kyrka betyder detsamma: Det som tillhör Herren.

Ja, de var ”kyrkor”, som Gud kunde använda.

Så skulle det också vara för oss. Vi har mycket av lära av dessa kvinnor. Allt vad vi gör i Guds hus, och allt vad vi företar oss i vår församling och hela vår kyrka skulle präglas av dem och deras självklara förtröstan på Gud.

Vi skulle behöva bli Maria-kyrkor och Elisabet-kyrkor, hängivna Gud, och lita på att han alltid håller vad han lovat. ”Den som inte har Kyrkan till moder, har inte heller Gud till fader.”

För allt av allt detta kan vi dra den underbara slutsatsen: att då är ju Kristus är vår Broder. Han har släkttycke med oss, Marias Son och Guds Son, utan synd.

Vi kan alltid tala med honom enkelt och rättframt som till en bror. Han sitter till bords med oss och ger oss del av vad han vann för oss i vårt ställe.

Han har, för oss svaga medbröder, banat vägen hem tillbaka till vår rätte Far, vi behöver inte vara vilsna bortkomna barn. Han leder oss hela vägen, han tar oss på brodersarmar och bär oss när vi inte orkar själva. Nej, ingenting kan skada den som har Kyrkan till moder, Gud till Fader och Jesus som sin Broder.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design