Långfredagens kväll
Matt/Mark/Luk.serien
2001
O livets Förste, som steg ned i gravens mörka sköte. Mig i din nåd och sanning led till dödens vissa möte. När från en värld av oro full jag sänkes i den tysta mull, m...
O livets Förste, som steg ned i gravens mörka sköte. Mig i din nåd och sanning led till dödens vissa möte. När från en värld av oro full jag sänkes i den tysta mull, må du min själ förvara bland dina frälstas skara.
När evangelisten berättar hur Josef från Arimatea och Nikodemus ordnar med begravningen av sin döde Mästare upplyser han att graven låg nära.
Det kan i överförd bemärkelse sägas om oss alla. Vår grav är nära. Det ligger ett stor allvar i de orden. Hur nära vet ingen av oss, men för varje dag som går kommer vår grav oss ett steg närmare. Det är också varje Långfredags allvarliga predikan.
”Så sant Herren lever, det är endast ett steg mellan mig och döden”, utbrast en gång kung David när han befann sig i dödsfara. Ett steg och så är nådatiden förbi. Döden är ofrånkomlig – den har blivit vår lott för syndens och upprorets skull.
Den blev konsekvensen av vårt avfall från Gud. Men den var inte meningen. Så skulle det inte vara. Den finns där som en påminnelse av fallet och olydnaden. ”Ingen kan synda och förbli vid liv.”
Men det var just därför som Jesus levde vårt liv och dog vår död. För att försona och bryta sönder dödens herravälde. Han den ende rättfärdige gav sitt liv och gick i döden för att dödens makt. Den kroppsliga döden finns kvar, men Jesus dog vår död för att förändra dess ansikte. Men den finns kvar – det finns ingen annan väg till paradiset utom genom den.
Vi måste lägga av oss denna värld och vår fördärvade natur för att frukten av Jesu försoning skall bli vår. Vi måste omskapas och förvandlas, det onda måste bort. Den kroppsliga döden finns kvar som en påminnelse av fallet – men för den som följer Frälsaren efter har den blivit förvandlad.
Därför skulle i god mening hela vårt liv vara en ”tillredelsedag” inför evigheten. Döden är och förblir en fiende – men fienden är besegrad. Var och en som tar emot detta glädjebudskap har en Frälsare, som gått före i döden och graven, och som på nytt har öppnat den stängda porten till Gud paradis. Det är Långfredagens evangelium. Det har förändrat allt för oss. Därför vågar vi leva och därför vågar vi dö – Jesu namn.
Jesu vänner förstod inte på Långfredagskvällen vad det betydde att Jesus dött och fick en grav. När de la honom i graven begravde de också sitt hopp som de grundat på honom- De hade hoppats att nu skulle Guds rike komma i all sin glans genom honom- Nu var allt slut. Jesus var död och begraven som alla andra döda.
Ingen av Jesus vänner förstod hur viktigt det var att han fick en grav. De kunde inte ana att just hans grav skulle bli centrum, ja själva hjärtpunkten i hela evangeliet. Från hans grav skulle hoppets och tröstens ljus sprida sig. Hans grav som skulle sprida sitt sken över alla hans efterföljares gravar, till tidens slut. Just den graven skulle predika Livets seger och över Döden och Guds kärlek till sitt folk.
Och ändå hade Jesus sagt: ”Den som tror på mig skall inte se döden.” Men Jesus vänner hade inte förstått det. Nu var han själv död och begraven, men just så besannades hans ord. Han bröt upp vägen genom död och grav till uppståndelsens morgon.
Den som lever med Kristus här i tiden dör också med Kristus. För han gick före för att bana väg genom död och grav för alla dem som sätter sin tro till hans namn och omvänder sig och gör bättring. Den människan behöver inte frukta något bortom dödens gräns. Det är här i tiden som avgörandet sker. Det är här vi väljer, det är här som Gud söker oss. Döden förändrar ingenting – den fullbordar bara det som avgjordes här i tiden.
I dödens stund blir vår Ande bevarad av honom och vilar till uppståndelsens morgon, då Gud skall skapa allting nytt: ”Vad som blir sått i förgänglighet det uppstår i oförgänglighet, vad som blir sått i ringhet, det uppstår i härlighet, vad som blir sått i svaghet det uppstår i kraft”, förkunnar Paulus påskens evangelium.
Jesus dog för dig, Jesus blev begraven för dig. Han är den fullkomlige Frälsaren som inte sparade någonting. Från hans grav sprider sig denna kväll en stillhet och ro. Den stillhet vi kan känna när vi lägger en älskad vän i en grav. Vi sörjer, vi gråter, men vi sörjer aldrig utan hopp. För Gud sparade ingenting. Vi har en Frälsare och Herre i livet och i döden. Han levde vårt liv och dog vår död för att rädda oss. Nu väntar vi på uppståndelsen, på härlighetens morgon, då allt skall förklaras.
Låt oss bedja:När jag skall lämna världen. O lämna du mig ej. O låt vid hädanfärden. Min blick ej släppa dig. När vånda trycker anden. I sista kampens nöd. Kom då och lossa banden. O, Jesu för din död.Träd i min sista timma. Själv för mitt öga fram. Ack, låt mig då förnimma. Din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma i djupet av min själ. Och dödens smärta glömma. Den så dör, han dör väl.
AMEN
O livets Förste, som steg ned i gravens mörka sköte. Mig i din nåd och sanning led till dödens vissa möte. När från en värld av oro full jag sänkes i den tysta mull, m...