Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

När vi människor ställs inför problem finns det många olika sätt att närma sig dem. Vi ser det tydligt i den episod som vi nyss läste om, där man ställts inför ett mycket konkret och vardagsnära problem – hur skulle man få fram mat åt tusentals människor som var hungriga?

Vi ser att det finns någon som räknar och funderar, det finns några som försöker göra något konkret och påtagligt och så till slut finns det En som välsignar.

Låt oss fundera lite över alla dessa sätt, för jag tror vi har något att lära av dem alla.

Innan någon kan göra något måste man ha problemet klart för sig. Det gäller i alla mänskliga sammanhang. Naturligtvis måste man först analysera problemet. Det gällde att skaffa mat på något sätt. Den gången var det Fillipos som först kom med en realistisk kalkyl hur det skulle gå till. Han var från Betsaida, alltså från trakten och hade säkert tänkt över hur en mattransport skulle kunna ordnas med en karavan av åsnor eller liknande från den närbelägna staden.

Han kanske till och med hade förhört sig med de tolvs kassaförvaltare Judas hur mycket pengar som fanns i kassan och sen räknat ut hur mycket mat man skulle kunna köpa för det som fanns. Det fanns ungefär 200 silvermynt, ingen dåligt summa om man tänker på att en denar var detsamma som en dagslön. För Fillipos och det andra var det självklart att i en situation som denna måste kassan tömmas. Folk var ju hungriga

En dagslön i dag är kanske 500 kr. Lärjungarnas kassa motsvarar då ungefär 100.000 kr. Skulle vi på samma sätt tänka oss en svensk sammanslutning eller förening med 100.000 i kassan för medlemmarnas egna behov, och som i ett ögonblick beslutar att tömma kassan helt och hållet och bidra till hjälpaktionerna för de svältande i Burundi eller Nord Korea. I hela Lutherhjälpens fasteaktion i vårt pastorat brukar vi samla in ca 50.000 kr eller 25 kr per person i Mjöbäck. Överlida och Holsljunga. Ja, vi kan fråga oss hur realistiska vi är.

För att omskriva nöden i statistiska siffror, att beräkna kostnaden i dollars och kronor, att göra upp kalkyler, det är nödvändigt för att vi ska förstå vidden av problemet. Siffror kan trumma på våra trumhinnor som en väckarklocka. Och det är fruktansvärd verklighet som utmålas.

Trots att världen mer än väl kan föda varje människa som trampar vår jord går nästan en tredjedel hungriga, många svälter när andra lever i överflöd. 20 procent av världen befolkning använder 80 procent av dess resurser!

Men kalkyler och statistik är inte allt. Det finns en risk att de lamslår initiativ och handlingskraft, när de som för Fillipos, kommer att utmynna i frågan. ”Det räcker inte för så många!” När man ändå inte kan hjälpa alla, blir det som om det inte är lönt att försöka hjälpa några.

Kalkyler är nödvändiga, men man också göra ett försök. Det var Andreas som prövade på detta. Antagligen hade han gått runt i folkmassan och frågat om någon hade matsäck med sig. Det verkade som om få hade tänkt på att ta med sig något, man hade ju störtat i väg hals över huvud. Resultatet av undersökningen blev ynkligt. Han hade bara kunnat hitta en liten pojke med fem kornbröd och två fiskar.

Kalkylmänniskor kan komma och säga till oss att en så liten praktisk insats inte har någon betydelse. Även Andreas själv, suckar ”Vad förslår det egentligen för så många?.”

Ändå, och det är viktigt att lägga märke till, är Andreas initiativ det kristna alternativet. Vi vet att vi inte ensamma kan hjälpa miljontals hungriga människor, men kan vi hjälpa, en, två, tre, fyra eller fem, så låt oss göra det i stället för att sväva ut i betraktelser över att vi kan ingenting göra.

Att ett sådant sätt att handla är kristet, får vi veta i dag av Jesus själv, när han trots de mirakulösa resurser han förfogar över uttryckligen säger till att smulorna ska samlas upp…..

Men Jesu handlingsätt lär oss oändligt mycket mer än detta. När han får se fiskarna och kornbröden, höll han vad judarna kallade bordsbön, antagligen med den traditionella orden: ”Baruch atta Adonai Älohenu”, eller på svenska: ”Välsignad vare du Herre, vår Gud, evige konung, som låter bröd komma ur jorden”. Ord vi kan läsa i Psaltarens 104 psalm.

Mitt i öknen, där folket var samlat med Jesus, fanns ett källdrag och kring detta en gräsplätt. Det var en ljuvlig plats och på Jesu tillsägelse lägrade sig folket där i skilda matlag. Utan att veta det hade dessa tusentals människor bestått ett trosprov genom att på Jesu ord lägga sig till bords, fastän ingen viste var det skulle få mat ifrån. Och så skedde undret som inte kan bortförklaras. Var och en som bestått trosprov i en till synes hopplös situation vet att under sker.

Men vi ska lägga märke till att evangelisten kallar brödundret för tecken. Redan i början av det avsnitt vi läste använder han samma ord när han talar om hur Jesus botade sjuka.

Han påstår inte att detta botande innebar lösningen av problemet sjukdom och lidande i världen, lika lite som han påstår att uppväckandet av Lasarus innebär lösningen av problemet död. Och han påstår inte att brödundret, som vi läser om idag, löste mänsklighetens brödfråga.

Nej, allt detta är tecken på vad som skall komma, förebud om vad som skall ske när Guds rike kommer i sin fulländning.

När vi som kristna går mot strömmen, och handlar och hjälper mot alla odds reser vi samma hoppets tecken. Det ligger något saligt och hemlighetsfullt i detta, att mitt i jordens nöd och elände finns tecken och förebud, som varslar om det Guds herravälde som skall komma. Det onda har inte välde, det finns ett hemligt tecken. Och salig är den som kan tyda de heliga tecknens hemlighet.

Det står att Jesus tackade Gud. Han tackade innan han hade fått den synliga bönhörelsen, så viss var han att den skulle komma. Man skulle också kunna översätta ”sedan han hade tackat” med ”sedan han hade välsignat.” Samma ord används om den heliga nattvarden.

Ja. det som hände i öknen förklaras senare när Jesus undervisar och säger: ”Jag är livets bröd, det bröd som kommer ner från himmelen för att ge världen liv. Och allt sammanfattas vid nattvardsbordet när han tar brödet och vinet och säger: ”Detta är min kropp och detta är mitt blod.”

Hans eget kors är det trotsigaste av alla tecken, ett upprest tecken som visar att när man ger sig själv blir andra välsignade. Det brutna brödets hemlighet är gemenskapen av människor som står emot, som inte ger upp och delar och välsignar, i stället för att roffa åt sig för sig själv och plundrar.

Visst är det sant att strukturerna i världen behöver förändras, vi behöver en ny ekonomisk världsordning. Vi måste tvingas att dela med oss, men ändå hjälper detta så lite om inte människor förändras, om vi inte blir omskapade och förvandlade, välsignande realister som inte låter sig nedslås och tjänar och delar med sig var och en där han själv står.

AMEN