Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

”Så står det skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”

Så citerade Jesus profeten Jeremia och tillämpade det på det han såg och upplevde i Jerusalems tempel. Det stolta templet, en gång byggt av kung Salomo, en gång skövlat och nedbrutet av babylonierna, men åter under bön och möda uppbyggt på Esra och Nehemjas tid och genom århundradena förskönat, det hade förvandlats till ett rövarnäste, inte ett tempel för bön, lovsång och offer utan till kommers och orenhet.

Vi har mycket att fundera över när vi läser om denna händelse och Jesu nitälskan om Herrens hus – det gamla templet. Detta så mycket mer som i Nya Testamentet Kristi kyrka kallas ingenting mindre än den Helige Andes tempel. Det som gällde om templet gäller i överförd mening om Kristi egen kyrka. (1 Kor 3:16, 6:19; 2 Kor 6:16.) Det gäller Kristi kyrka, hans församling, ja varje enskild kristen. Vi, tillsammans och enskilt, är och skall vara en helig tempelbyggnad – rena och obefläckade.

Det gäller också våra kyrkobyggnader, kapell och för att använda Jesus egna ord ”bönens hus” där vi träffas. Det är vi människor som gör en kyrkobyggnad till ett bönens hus genom vår närvaro och vad vi gör här. Ofta kan man till och med i en tom kyrka känna och förstå om det är ett bönens hus eller förvandlats till något annat: till konsert- eller samlingslokal. Det sitter liksom i väggarna och atmosfären. Men så kan man också känna in för en människa, om den helige Ande bor i henne, om hon är tempelplats i vilken lovsången, kärleken och friden vilar, där Anden fått utföra sitt verk.

Jesus gick hårt fram den gången i Jerusalem – för om Guds tempel inte får vara ett bönens hus förvandlas det till ett rövarnäste.

Jeremia hade tidigare i Herrens namn gått till storms mot ogudaktigheterna som ägde rum i Guds eget hus och varnat för konsekvenserna. ”Detta hus som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste? Det är det … i mina ögon, säger Herren.” (Jer 7:11) Templet hade blivit en plats för avgudadyrkan och orenhet. Då lämnade Herrens härlighet helgedomen, som vi läser i Hesekiels bok (kap 11-12) och sedan kom katastrofen genom den babyloniska erövringen.

Kristus, Guds egen Son, kommer nu till det folk som Gud kallat, och förbarmat sig över på nytt. Han kommer till den helgedom som återuppbyggts i Herrens namn. Han kom till sitt eget, som evangelisten Johannes säger – ”men hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:11)

”Han driver ut dem som sålde och köpte …välte omkull borden för dem som växlade tempelpengar och hindrade dem som bar något med sig över tempelplatsen.”

Så långt hade i yttre mening förfallet gått – men han som gråtit över Jerusalem och den dom som vilade över staden – visar att templets förfall var ett tecken på avfallet från Gud och hans ord. När nu folket på nytt var sökt av Gud, avvisar det honom och framhärdar i sin olydnad.

Några årtionden senare gick det med detta tempel som det gick med Salomos tempel sexhundra år tidigare, det förstördes så grundligt av romarna, att där inte lämnades sten på sten. Först blev bönens hus ett rövarnäste i yttre avseende, så lämnade han helgedomen och utlämnade den i rövarhänder.

Detsamma kan hända i vår tid med alla våra vackra kyrkobyggnader. Det är varningens ord till oss i dag. Det hjälper inte hur väl underhållna och restaurerade de är. Få byggnader i världen har kunnat mäta sig i skönhet med det tempel Jesus besökte och som också brukar kallas Herodes den store tempel, men det räddade inte byggnaden från undergång.

Många kyrkor i vårt land är i praktiken på väg att bli ödekyrkor – där det i sällan firas gudstjänst eller det är på väg att bli så. Så går det när främmande budskap i strid med Guds eget ord förkunnas i de hus, som en gång byggdes till den sanne Gudens ära. Falska profeter, kallar Bibeln dem, som invärtes är glupande ulvar, och gör många helgedomar till rövarnästen.

Jerusalems tempel, som två gånger blivit förstört, är ett ständigt varnande exempel för den kristna kyrkan för hennes helgedomar och församlingar. Endast genom att ta vara på Kristi ord och undervisning kan kyrkan förbli ett bönens hus och inte bli ett rövarnäste.

Så undervisade Jesus i handling och ord. Han som gråtit över Jerusalem önskade naturligtvis inte dess undergång. Han hade ju kommit från Gud för att för att ”frälsa och uppsöka det som var förlorat.” Så länge Jesus fanns där och fortsatte sin undervisning fanns det ännu hopp.

Så är det ännu för oss. Även om förfallet och avfallet är stort i vår kyrka och vårt folk, så har Herrens Jesus ännu lämnat oss åt vårt öde. Ännu låter hans sin röst ljuda bland oss. Hans ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Han söker oss och kallar oss tillbaka till en ny lydnad för hans ord.

Vi behöver sannerligen en grundlig tempelrening, där Herrens själv driver ut dem som vanhelgar hans tempel med falska läror och profanitet och anpassning till denna världens vise. Vi behöver en väckelse som går på djupet, en uppgörelse med dem som vill göra bönens hus till rövarnästen. Vi behöver börja med oss själva, och be att Herren driver ut all orenhet, all klentro och njugghet. Vi ropar till Herren att förbarmar sig över oss syndare.

Det finns en skakande profetia i Amos bok. Vi vet inte hur länge nådens tid varar. Amos skriver ”Då skall man irra omkring … och färdas hit och dit och söka efter Herrens ord men inte finna det.” (Amos 8:12) Gud förbjude att det är ord till oss och vår tid.

Vi försatte vår chans och gjorde ingen grundlig tempelrening med början i vårt eget hjärta. Kyrkorna stängdes och blev konsertlokaler och museer eller lämnade plats för…

Jesus sa: ”Så står det skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus!” Allt annat är avfall från den levande Guden.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design