Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

När en kyrka invigs sker det under bön med läsningar av Guds ord och åberopande av Guds löften att det ska finnas platser där Gud på ett särskilt sätt möter oss. Byggnaden avskiljs och är inte längre ett hus vilket som helst.

Det är det undervisningen från Guds ord handlar om i dag.

Det tar sin början i hur vi får höra om hur kung Salomo fick bygga templet i Jerusalem väl medveten om att Gud inte kan rymmas i ett hus på jorden, hur magnifikt det än är.

Vi älskar våra kyrkor, även om somliga för var och en avoss kommit att bli det på ett särskilt sätt. Vi kan instämma i Psaltarpsalmen för denna söndag. ”Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot .. lyckliga de som bor i ditt hus, och alltid kan sjunga ditt lov.” (Psalt 84)

Men det kan gå illa. Det påminns vi om i dag i dagens evangelieläsning.

Jesus kom till templet. Salomos tempel hade genom århundraden skövlats och raserats av babylonierna, men åter under bön och möda uppbyggt på Esra och Nehemjas tid och sedan genom århundradena på nytt blivit förskönat!  Men nu hade det förvandlats, inte till ett tempel för bön, lovsång och offer, utan till en plats för kommers och orenhet.

Jesus gick hårt fram den gången i Jerusalem – för om Guds tempel inte får vara ett bönens hus förvandlas det till ett ”rövarnäste,” för att citera evangelisten Markus med syftning på vad som hände under profeten Jeremias tid.

Jeremia hade alltså tidigare under sin tid, i Herrens namn gått till storms mot ogudaktigheterna som ägde, rum i Guds eget hus och varnat för konsekvenserna. ”Detta hus som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste? Det är det … i mina ögon, säger Herren.” (Jer 7:11)

Templet hade blivit en plats för avgudadyrkan och orenhet. Då lämnade Herrens härlighet helgedomen, som vi läser i Hesekiels bok (kap 11-12) och sedan kom katastrofen genom den babyloniska erövringen.

Dagens läsning skildrar vad som händer när Kristus kommer till den helgedom som återuppbyggts i Herrens namn. Han kom till sitt eget, som evangelisten Johannes säger – ”men hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:11)

”Han driver ut dem som sålde och köpte …välte omkull borden för dem som växlade tempelpengar och hindrade dem som bar något med sig över tempelplatsen.”

Så långt hade i yttre mening förfallet gått – men han som gråtit över Jerusalem och den dom som vilade över staden – visar att templets förfall var ett tydligt tecken på avfallet från Gud och hans ord. När nu folket på nytt var sökt av Gud, avvisar det honom.

Några årtionden senare gick det med detta tempel som det gick med Salomos tempel sexhundra år tidigare Det förstördes så grundligt av romarna, att där inte lämnades inte sten på sten. När bönens hus förvandlats till något annat, så lämnade han helgedomen. I dagens läsning gör Jesus en anspelning på detta och låter det bli en bild för hans egen död och uppståndelse.

Vi har mycket att fundera över när vi läser om detta och hans nitälskan för Herrens hus.

Detta så mycket mer som i Nya Testamentet Kristi kyrka kallas ingenting mindre än den Helige Andes tempel. Det som gällde om templet gäller i överförd mening om Kristi egen kyrka. (1 Kor 3:16, 6:19; 2 Kor 6:16.) Vi, tillsammans och enskilt, är och skall vara en helig tempelbyggnad – rena och obefläckade. Det gäller hela Kristi kyrka, ja varje enskild kristen.

Det gäller också våra kyrkobyggnader, kapell och för att använda Jesus egna ord alla ”bönens hus” där vi träffas. Det är vi människor som gör en kyrkobyggnad till ett bönens hus genom vår närvaro och vad vi gör här. Ofta kan man till och med i en tom kyrka känna och förstå om det är ett bönens hus eller förvandlats till en vanlig samlingslokal. Det sitter liksom i väggarna och atmosfären.

Det är varningens ord till oss i dag. Det hjälper inte hur väl underhållna och restaurerade de är. Få byggnader i världen har kunnat mäta sig i skönhet med Jerusalems tempel.

Många kyrkor i vårt land är i praktiken på väg att bli ödekyrkor – där det i sällan firas gudstjänst eller det är på väg att bli så. Så går det när främmande budskap i strid med Guds eget ord förkunnas i de hus som en gång byggdes till den sanne Gudens ära.

Jerusalems tempel, som två gånger blivit förstört, är ett ständigt varnande exempel för den kristna kyrkan för hennes helgedomar och församlingar. Endast genom att ta vara på Kristi ord och den apostoliska undervisningen kan kyrkan förbli ett bönens hus.

Så undervisade Jesus i handling och ord. Han som gråtit över Jerusalem önskade naturligtvis inte dess undergång. Han hade ju kommit från Gud för att för att ”frälsa och uppsöka det som var förlorat.” Så länge Jesus fanns där och fortsatte sin undervisning fanns det ännu hopp.

Så är det ännu för oss. Även om förfallet och avfallet är stort i vår kyrka och vårt folk, så har Herrens Jesus ännu lämnat oss åt vårt öde. Ännu låter hans sin röst ljuda och kallar oss tillbaka. Hans ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Han söker oss och kallar oss tillbaka till en ny lydnad för hans ord.

Vi behöver sannerligen en grundlig tempelrening, där Herrens själv driver ut dem som vanhelgar hans tempel med falska läror och profanitet och anpassning till denna världens vise. Vi behöver rannsaka oss och börja med oss själva, och be att Herren driver ut all orenhet, all klentro och njugghet.

Det finns en skakande profetia i Amos bok. Vi vet inte hur länge nådens tid varar. Amos skriver ”Då skall man irra omkring … och färdas hit och dit och söka efter Herrens ord men inte finna det.” (Amos 8:12) Gud förbjude att det är ord till oss och vår tid.

Vi försatte vår chans och gjorde ingen grundlig tempelrening med början i vårt eget hjärta. Kyrkorna stängdes och blev konsertlokaler och museer eller lämnade plats för …

AMEN