Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det handlar om tacksamhet och lovsång i dag. Vad tack betyder och vilka konsekvenser det får illustreras tydligt av episoden då Jesus mötte och hjälpte tio utstötta människor, som vi nyss läste.

Vi kan hämta fram några viktiga iakttagelser och lärdomar för mötet med Jesus förändrade så mycket för dessa människor och ställde vissa saker på sin spets. Det första vi aldrig behöver tvivla på är att Jesus hjälper – på det sätt han ser vara bäst. Det gäller alltid om Jesus. Han möter varje människa som en individ och ger den hjälp vi behöver bäst inte bara för stunden utan i hela vår situation. De människor mötte den här gången var verkligen i nöd. Det var verkligen utsatta, ja t.o.m förbjudna att umgås med andra människor.

Det värsta av allt var kanske att det var skyldiga att alltid ge sig till känna var de drog fram och ropa: ”Oren, oren” framför sig var de gick. Vid mötet med Jesus stannade de på avstånd enligt lagens bud, ett avstånd som vid vindstilla var fastställd till fyra alnar, men om de kom i medvind kunde uppgå till hundra alnar.

Det är känt även i vår tid att spetälska, ofta drabbas av svåra depressioner och en önskan att dö. Hur mycket var det då inte för dem som var tvungna att alltid annonsera sin ankomst genom att ropa ”oren, oren.” Dessa sargade lidande människor fick verkligen vara med om ett under – ett tecken på att Guds rike var nära. Jesus hörde deras bönerop.

Vid ett annat tillfälle hade han botat en spetälsk på fläcken genom att säga: ”Jag vill – bli ren.” Men så gjorde han inte den här gången. Vi vet inte varför. Vi får ta emot hans hjälp på det sätt han ser vara bäst och lita på att han vet bäst. I det här fallet säger han till de spetälska att gå och visa sig för prästerna. Dit skulle man gå enligt lagens bud. Prästen var den ende som kunde friskförklara en människa.

Man skulle kunna säga att när Jesus ger de tio befallning att gå till prästerna ställer han dem inför ett trosprov. De hade ju ännu inte blivit friska. Man skulle kunnat vänta sig att några av dem skulle sökt övertala honom, att göra ett under i samma ögonblick – men de litade så mycket på hans ord, att de ger sig av att bli friska under vägen. De bestod provet och gav sig iväg mot Jerusalem.

De som fått hjälp tackar ibland En av de tio vänder alltså tillbaka till Jesus när han upptäckte vad som hänt honom. De gällde att skynda tillbaka medan Jesus ännu fanns kvar i trakten. Besöket i Jerusalem kunde vänta.

Jesus låter besviken över att bara en enda, en samarier, kommer tillbaka för att tacka. Det visar hur stora förväntningar han har på oss människor. Nån kanske invänder, en på tio kom ju tillbaka, det är ju i alla fal tio procent, fler än som går i kyrkan. Tacksamhet mot Gud, är ju inte så vanligt förekommande. Men av Jesu ord förstår vi besvikelsen: ”Blev inte alla tio rena?”

Det är inte ofta vi får höra eller läsa om känslor hos Jesus. Men här ser vi hans besvikelse.

Jesus själv tackade sin Fader för allt, alltid – även innan han blev bönhörd. Han visste att allt låg i Guds händer, och han hör våra böner och ger oss det som är bäst för oss i rätt tid, eller det som är bättre och nyttigare för oss.

Det finns en påtaglig skillnad mellan de nios tro, som de bevisade genom att lyda Jesus och gå till prästerna och deras tacksamhet. Jesus själv hade ju undervisat: ”När ni ber, tro att ni skall få det, och det skall hända.” Men de tackade inte på förhand och inte heller efteråt och därför gick de miste om det finaste och viktigaste som Jesus hade kunnat ge dem, och som nu den tacksamme samariern ensam av de tio fick, och det är det tredje och viktigaste som vi ska komma ihåg idag:

Den som tackar blir alltid välsignad! Den tacksamme samariern fick något mer än alla de andra. Han gick välsignad och frälst därifrån. Alla tio hade blivit botade från en fruktansvärd sjukdom. Det var något oerhört, det betydde för dem ett nytt liv. Men efter några år blev också det nya – vanligt. Det var som alla andra. Friska från sin spetälska, men i övrigt som alla andra. De kunde bli sjuka igen i andra sjukdomar, de kunde dö i olyckshändelse.

De hade gjort som de flesta gör, när Gud griper in med sin hjälpande hand, de glömmer fort. Vi hör människor bekänna, att de haft änglavakt, att de känt en högre makt gripa in i deras liv, men bara en av tio sitter i kyrkbänken nästa söndag för att tacka sin Skapare.

Den tionde, den tacksamme samariern, han ensam fick ta emot välsignelsen. Han fick höra orden av Jesu mun: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.” Det var en välsignelse för han fortsatta vandring. Och det var en anvisning att också i fortsättningen leva av tro.

Mötet med Jesus fick en fortsättning. Det nya livet för mannen var inte bara för denna jord – det var det eviga livet som tändes i honom.

När Gud griper in och handlar i våra liv är det inte meningen, att vi ska förundra oss och säga: Tänk så märkvärdigt, tänk så underbart att jag blev frisk igen, eller att jag blev beskyddad.

Nej, det handlar om att Gud söker oss. för att välsigna oss – och alla som tackar och överlämnar sig till honom blir välsignade – alltid och utan undantag.

AMEN