Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Man kan undra varför de vise männen, kallas just för de visa männen? Var det bara att de kunde läsa stjärnhimlen eller var det något annat?

Jag tror det var p.g.a. tre saker.

1. De sökte Kristus.

Vishet är att söka sanningen. När de fick se det mäktiga tecknet på himlen ville de verkligen få veta vad det betydde. Vi läste att deras sökande först förde dem till Jerusalem. Olika stjärnbilder symboliserade olika folk – och de läste stjärnan som att en konung hade blivit född i Juda land.

Men som vi vet var inte till Jerusalem dom skulle. Nej, det var till Betlehem, Davids stad i Judéen. Men i Jerusalem fick de hjälp av dem som visste vad de heliga skrifterna sa. I profetiorna stod det tydligt och klart var Messias skulle födas.

De här männen kallas visa, för att de står som exempel på Jesu egna ord: ”Den som söker han finner”. De gav inte upp på halva vägen. Vi kan lära av de vise männen! Människor säger ibland att de söker sanningen – men frågan är var de söker och hur de söker! De vise männen fick kämpa. För oss är marken beredd. I varje socken finns en kyrka, i nästan varje bokhylla en bibel.

2. Vishet är att söka Kristus, men det är också, att hylla Kristus. Det är det andra vi ska minnas.

Med hjälp av de funnit i de heliga skrifterna och med stjärnan som sista vägvisare fann till slut de vise männen den nyfödde konungen i Betlehem. Där föll de ner i tillbedjan för Kristus.

Herodes påstod, att han skulle åka för att hylla honom, fast hans planer var helt annorlunda. Märkligare är kanske att de skriftlärda inte heller gjorde det.

De vise männen har mycket att lära oss. Många är som de skriftlärda. Man vet vad Bibeln säger – men man gör ingenting åt det och missar hela poängen. Men ännu allvarligare: De skriftlärda var folkets andliga ledare. När inte ens de följde Guds ord uteblev folkets hyllning!

Men de vise männen trodde Guds ord. De tog vara på ordet som det stod skrivet och fann att det talade sanning.

3. De vises visdom bestod i, och det är det tredje vi ska komma ihåg: De offrade åt Kristus.

I Betlehem föll de vise männen ned för Kristus och bar fram sina gåvor: guld, rökelse och myrra. De bar fram sig själva och lät det följas av gåvor. De vise männen bar fram sig själva, men de kunde inte låta bli att ge gåvor till Herren Gud, som varit med dem och lett dem fram till Frälsaren. De gav honom sin tro, de gav honom sina gåvor – så visade de sin glädje.

Vi har mycket att lära av de vise männen i deras visdom. Vi ger ofta Herren Kristus för lite av oss själva, vår tid och det vi har. Men också för lite av vår förtröstan och förväntan.

De vise männen sökte till dess de fann och de gick förvandlade därifrån, efter mötet med världens Frälsare.

Kristus möter oss ännu i sin kyrka. Det är här vi ska söka, det är här vi ska lyssna till vad skrifterna säger. Det är här vi kan knäfalla vid altaret där han nu kommer till oss i nattvardens måltid. Och det är hit vi kan bära våra offer i tacksamhet över att vi har funnit den som Gud sände till vår frälsning.

AMEN

Hållen vid en familjegudstjänst