Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I dag får vi en lektion i hur en människa leds till tro och hur hela hennes liv blir förvandlat. Det är Jesus själv som är den store läraren. Vi får steg för steg följa hur han möter, talar med och själavårdar en utstött medmänniska. Det är en gripande berättelse med många bottnar och vi har mycket att lära.

Jag undrar om kvinnan, vi läste om, hade sökt sig till brunnen om hon anat vad som skulle hända där. Det mesta talar för hon var en av dessa som slutit sig inom sig själv och ville ha så lite som möjligt med andra att göra. Livet hade gått hårt fram över henne. Alla visste hur hon hade ställt till det och säkert gick det elaka rykten om henne. Därför gick hon till brunnen vid en tid då hon brukade få vara ensam: Mitt på dan då det var som alla hetast och andra höll sig undan. Hon ville inte möta någon – men nu sitter Jesus där och till hennes stora förvåning tilltalar han henne.

Jesus vet naturligtvis vem han talar till. Låt oss därför tänka på vad han inte säger som moralister och missriktade predikanter skulle få för sig att säga. Han säger inte: Är det inte dags att sluta upp med dina dumheter och din lösaktighet och skärpa dig. Vet du inte vad din synd leder dig?”

Men Jesus, som är den ende som verkligen hade kunnat fälla en rättvis dom, han är där för att hjälpa och upprätta henne – inte för att döma eller fördöma. Han visar i stället, att han bryr sig om henne och räknar med henne. För det är så, att ingen människa kan tåla att höra sanningen om hon inte först vet, att hon är accepterad och att den som talar till henne gör det av kärlek och omsorg och inte för att hävda sig själv.

Jesus ber henne om hjälp, genom att be henne om något så alldagligt som att få lite vatten, för att visa att han respekterar henne som medmänniska. Kvinnan kommer över sin förvåning och ger Jesus det som han bett om, och hon väntar på en fortsättning. Isen är bruten och Jesus fortsätter samtalet på ett hemlighetsfullt sätt.

Han talar så att hon förstår och hon får ännu en pusselbit. Han säger att den som dricker det vatten hon hämtar upp blir törstig igen. Och även om kvinnan kanske inte förstår vad Jesus sedan säger så anar hon att han vill ge henne något: ”Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Därför svarar hon spontant: ”Herre, ge mig det vattnet.” Hoppet om något nytt har tänts. Kanske är inte allt förlorat.

Genom att räkna med henne och respektera henne och göra henne nyfiken har Jesus tänt ett hopp hos henne. Nu vill hon gå vidare, nu väntar hon sig något.

Det viktigaste är inte att vi alltid begriper allt, det är omöjligt, men vågar vi öppna oss och väntar oss något av Jesus, händer stora ting också med oss.

Först när kvinnan förstår att Jesus vill hjälpa henne och har något att ge sätter han fingret på den ömma punkten: ”Gå och hämta din man.”

Kvinnan rycker till – det var inte detta hon ville höra och skyddsmekanismerna träder i funktion. ”Jag har ingen man. Hon är tillbaka i det gamla, hon värjer sig och gömmer sig. Men, märk väl, inte ens då klandrar Jesus henne. Han kunde ju ha sagt: ”Nu ljuger du – förstår du inte att jag inte kan hjälpa dig om du kommer med lögner.” Hur lätt är det inte att säga så, men Jesus gör det inte. Han säger i ställer rent ut, att hon faktiskt har rätt. ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft och den du nu har är inte din man.”

Det hjälper inte att någon talar om våra synder för oss om vi inte själva vill acceptera det och bekänna dem.

Och det är just vad som händer. Plötsligt förstår kvinnan. Det är sant: ”Jag har ingen man, det är inte rätt som jag lever. Hon snuddar vid sanningen, men det som då händer är mycket typiskt. Hennes reaktion är så vanlig, så vanlig. När det börjar brännas blir hon plötsligt religiös och börjar diskutera religion för att komma bort från de personliga frågorna. Hon börjar diskutera med Jesus om var man skall dyrka Gud, på Samariens berg eller i Jerusalem.

Det är häpnadsväckande hur lika vi människor är i alla tider. Det är inte svårt att känna igen reaktionen. Det går alltid bra att dölja sig bakom aktuella tvistefrågor och skylla på än det ena och andra. Vad är egentligen sanning, kan man egentligen veta? För att slippa tala om sig själv – så kan man alltid skylla på kyrkan, på prästerna, eller vad som helst!

Men Jesus låter sig inte lurars. Han håller fast vid tråden. ”De som tillber Gud måste komma i ande och sanning.” Sen talar han i klartext. Jag kan hjälpa dig – för jag är Messias, den utlovade.”

Jesus förde kvinnan fram till sanningen – till avgörandet, genom att räkna med henne som människa. Han började inte med att skuldbelägga henne och visa hur misslyckad hon var. Han visste allt från början, men han älskar syndaren, hur mycket han än hatar synden. Därför börjar han med att skapa förväntningar.

Det är alltid så det måste börja. Kvinnan hade mycket kvar att lära – men utan en riktig början blir det ingen fortsättning. Jesus omsorg och kärlek förde henne in på trons väg.

Så är det också för dig och mig. Jesus vet allt om oss. Han älskar oss och har dött för våra synder för att vi ska få leva. Men både syndabekännelsens och trosbekännelsens ord måste komma ur vår egen mun. Det hjälper inte att andra säger att så ska vi göra. Han älskar oss och höra vår bekännelse, när vi slår in på trons väg och bekänner, som vi nu ska göra.

AMEN