Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det särskilda med andra söndagen i advent är att den talar så starkt om Jesu andra ankomst till jorden då Gud skall upprätta sitt rike och det som nu råder ska vara förbi. Ordet advent betyder ju ankomst, och alla Jesu lärjungar har väntat på att detta skall hända i över två tusen år. I dag har vi fått lyssna på två liknelser om Gudsrikets ankomst. Jesus liknar det vid ett träd som växer så att alla himmelens fåglar bygger kan bygga sina bon bland grenarna och som en surdeg som genomsyrar en deg.

Många har nog alla hört utläggningen: Av det lilla frö som såddes i Galiléens jord ska det till slut bli en världsomspännande kyrka, där alla folk kommer att samlas. Guds rike kommer att ha framgång – alla kommer till sist att erkänna att Jesus är Herre. Man tänker sig att hela mänskligheten skall bli genomsyrad av surdegen: Jesu ord och bud. Evangeliet skall genomtränga hela världen och hela mänskligheten. Sen är alltsammans färdigt. ”Kristendomen har då segrat”, som det ibland brukade heta. Men Jesus segrar inte på det viset. Så blir inte Jesus Herre. Han tvingar inte sig på oss människor.

Evangelium ska predikas för alla folk. Det kommer tider av framgång och väckelser – det kommer också tider av motgång och förföljelser. Men erbjudandet om frälsning kommer inte att tas emot av alla. Guds erbjudande är riktat till alla – men alla kommer inte att ta emot det. Nej, världen är ställd inför ett val – ett erbjudande. Himmelrikets inbrytande i denna värld innebär inte att hela världen omvänder sig.

Jesus har aldrig sagt att evangeliet skall övervinna allt ont i världen. Att alla skall samlas i kyrkans famn och erkänna honom som sin Herre och Kung. Nej, det onda kommer att finnas kvar till slutet. Det kommer att rusta sig. Det kommer att slå hårt, hårdare ju äldre världen blir. Upproret mot Gud kommer att eskalera. Det kommer svåra tider, då kärleken skall kallna hos de flesta. Vi har inget löfte om att det ska bli bättre dag för dag.

Nej, läser man noga kommer Jesu Kristi kyrka snarast att bli en liten förföljd minoritet. ”Skall väl Människosonen finna tro när Han kommer?” Nej, svarar Han, människor skall göra som på Lots och Noas tid: Köpa och sälja, äta och dricka – ända tills Han är där! Men då bryter Gudsriket in! Men vad betyder då dessa liknelser, som vi läste i dag. Båda talar om en till synes liten början, som ingen kunde ana skulle få sådana följder. Senapskornet är ju det minsta av alla i frön som man kunde plantera i sin örtagård. Surdegen var den lilla klimpen av jäst deg, som hade sparats, och som nu användes för ett nytt bak – ett verkligt storbak på kanske 20 kilo mjöl. Och så blev det dessa följder! Jesus säger: Så är det med himmelriket. Så bryter fram – som en hemlighetsfull kraft. Något mindre än det lilla senapsfröet kan man knappast tänka sig. Men det blir ett träd där fåglarna kan bygga bo?

Jesus tänkte kanske på en profetia hos Hesekiel, kapitel 17, om en underbar ceder, som Gud skulle låta växa. Allt vad fåglar heter skulle bo under den. Det började som en späd liten kvist, som Herren brutit av det översta skottet på ett träd och som Han själv planterat på ett högt berg. Det var det som Gud gjorde i tidens fullbordan. Han planterade ett skott som profeten Jesaja talar om i det 53:e kapitlet: ”Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett jordskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring, han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet!” Så griper Gud in.

Profeten talar om Guds egen Son, som skulle komma för att frälsa och uppsöka det som var förlorat, som skulle komma. Han föddes i ett stall bland de små i landet. Han vandrade hemlös omkring. Han blev bespottad och sönderslagen och dödad. Han dog under fiendernas triumferande hån. Men så kom himmelriket till oss på jorden! Den stora konsten är att se det, mitt i den i skenbara svagheten. För inte finns som inte vinns av kärleken som lider, som det står i en älskad psalm.

Den gamle Symeon i templet såg det. Han såg det i det lilla Jesusbarnet han höll i sina armar. Han kunde säga: ”Mina ögon har skådat frälsningen – den som du berett åt alla folk.” Lärjungarna såg det ”Vi såg hans härlighet, vi såg liksom en enfödd Sons härlighet från sin Fader.” Rövaren på korset såg det. Han såg att den pinade och hånade som hängde där på korset var en konung och skulle komma i sitt rike med makt härlighet och han bekände sin synd och sin tro på denne Herre.

Frågan är om vi har sett det? Har vi sett att himmelrikets Konung och Herre kom och levde bland oss, hur Herren Gud sände sin Son i världen för att rädda det som räddas kan? Hur han ”som ägde Guds gestalt, inte vakade över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som är över alla namn … och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära,” som S:t Paulus skriver i Filipperbrevets andra kapitel.

Vi kan förundras över Guds frälsningsplan, hur Gud sände sin Son, för att leva vårt liv mitt ibland oss och döda dödens makt med sin härliga uppståndelse och rädda oss. Guds sände inte änglabataljoner för att slå ner det onda – han sände sin Son för att vinna med kärlekens makt och genomsyra och förnya en döende värld.

Gudsriket växer och genomsyrar med underlig kraft som ett frö som såddes i svaghet. Men det växte och sträckte ut sig mot jordens alla folk. Gudsriket hämtar sin kraft i Guds eget uppenbarade ord. Där är kraften som en sällsam vind är det, som världen inte förstår. Och ändå är den starkare än världens alla i stormar, mäktig att driva kyrkans skepp rakt genom den hårdaste motvind, ända fram till evighetens kust. Det skeppet kan inte sjunka, där Jesus är med. Så skall ”den översvinnliga kraften befinnas vara Guds och icke något som kommer från människor.

Världen har alltid triumferat och sagt: Nu är det slut med kyrkan. Ibland var det också slut. När saltet miste sin sälta, när ljuset togs ner från ljusstaken, då blev det slut. Skräpet som var kvar kastades ut och trampades ner av människorna.

Det är det mest omvälvande och genomgripande som har skett på vår jord är Jesu ankomst och hans lidande, död och uppståndelse. Så besegrades det onda, och den som tror på detta är försonad med Gud. Genom den segern har alla fått en ny möjlighet till förlåtelse, till att få vara barn hos Gud och blir en del av framtidsfolket som väntar på det nya när Jesus kommer tillbaka.

Det är segern på den stora dagen utan like, Herrens dag vid Kristi andra advent, då han gör allting nytt. Då kommer det att visa sig, att det var som han sagt. Då går allt i uppfyllelse – det som står skrivet. Den dagen skall uppenbara det. Jesus är Herre. Han har gett oss detta löfte – där vi kan vi stå fasta och frimodigt bekänna hans namn. Då gäller det att förstå vad Kristus talade om. Då står trädet där, och fåglar har kommit från världens ända, från öster och väster, av alla stammar och folk och tungomål. Detta var Guds frälsning.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design