Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det finns många som undrar vart Svenska kyrkan är på väg och hur det blir med framtiden för kristenheten i Sverige. Hur ska det gå? Kommer här att firas gudstjänster som vi är vana vid, eller kommer skarorna att glesa allt mer och nya former att samlas till gudstjänst och bön skapas?

Vi möter en apostolisk hälsning till människor i en liknande situation i vår epistelläsning ur Hebreerbrevets 10:e kapitel: ”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat” (Hebr 10:35)

De här orden är skrivna till en församling där många varit nära att ge upp. Svårigheter hade mött, många var nära att resignera och menade att vad man än gjorde var det redan förlorat. Det hade varit annorlunda – men nu var det dystert och många kände sig uppgivna och villrådiga och frågande vart vägen bar.

Vad gör då aposteln, jo han pekar på det som är förmer än all hänförelse och yttre framgång och visar på vad som gäller särskilt i motgångar och oro inför framtiden, nämligen tron – och visar hur den kan bära när vi orubbligt håller fast vid den.

Han lyfter fram ett skriftord ur Habackuks bok 2:4: ”Min rättfärdige skall leva genom sin tro.” Ge inte upp er frimodighet, eller som det hette i den tidigare översättningen ”Kasta inte bort er frimodighet” – du lever av tro. ”Var uthållig” – du lever av tro. Och fortsättningen är viktig läsning för varje kristen – den övergår i skildringen av trons hemlighet, hur den burit i tider av nöd och utmaningar, i det underbara 11:e kapitlet i Hebreerbrevet.

Så sporrar aposteln sin församling med profetordet när människor börjar vackla. Han talar om tron, den saliggörande tron, i betydelsen av ”att hålla fast och att hålla ut.” Håll fast – det är motsatsen till att överge och kasta bort. På hebreiska har ordet tro också den innebörden: ”att göra fast”. Det är att lita på Herren, och hålla fast vid hans ord och löften. Håll ut – stå fasta. Det är också ett ord till oss alla som är otåliga eller känner sig modlösa och vill hålla fast vid den tro som har blivit uppenbarad och som strävar efter en förnyelse av vår kyrka och våra församlingar och hålla fast vi den tro som ”en gång för alla är uppenbarad för de heliga”, för att citera Judas brev.

”Uthållighet är vad ni behöver för att göra Guds vilja och få vad han har lovat”, skriver aposteln till oss i dag.

En av de kraftfullaste skildringarna i Skriften om vad uthållighet innebär, och vilken lön den ger, finns i berättelsen om Baruk i Jermemias bok det 45:e kapitlet.

En vän sa en gång till mig att man läsa ska läsa om Baruk om man är uppgiven och undrar om det spelar någon roll egentligen vad man gör. Avsnittet finns inte i evangelieboken någonstans och det lär oss hur viktigt det är att läsa hela Skriften.

”Detta är vad profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son: … Du säger. Ve mig, Herren lägger ny smärta till min plåga. Jag är matt av mitt suckande, jag finner ingen ro. Ge honom detta svar. Så säger Herren: Vad jag byggt upp bryter jag ned och vad jag har planterat rycker jag upp… Begär du något stort för egen räkning? Gör inte det! … Men jag skall låta dig komma undan …”

Baruk var Jeremias sekreterare. Hans uppgift var att uppteckna Jeremias profetiska ord från Herren i en bokrulle och läsa upp dem för folket, troget och ordagrant. Inte lägga till någonting och inte ta bort någon ting

När bokrullen sedan lästes upp för kungen, skar han bort stycke för stycke med en pennkniv och kastade dem i kolpannan till dess hela bokrullen var uppbränd.

Han ville sätta dit Jeremia och Baruk men lyckades inte gripa dem. I stället skrev Baruk mödosamt ned Guds ord på nytt och därtill en förutsägelse om kungahusets undergång och fall.

Jag vill poängtera några ord i vad Herren sa till Baruk – för jag är övertygad om att de har bäring också på våra egen situation på flera sätt.

Säg till Baruk! Är det inte så att de som har makten i vår kyrka med sina knivar skär bort stycke efter stycke av Guds ord? När något tas bort förändras ju innebörden och meningen i det andra går förlorad. Det är en fullgod förklaring till att kyrkan mals ner och tystnar och människor vänder henne ryggen. En otydlig vittnar inte om sin Herre!

Men samtidigt, och detta är lika viktig. Hur möter vi den utmaningen? Klagar vi och hur handlar?
Säg till Baruk! Orkar vi ta emot tillrättavisningen till honom som en tillrättavisning till oss och inse att vår klagan kan vara ett uttryck för otro och otålighet, och att vi måste dämpa vår lust att ta saken i egna händer och i stället lita på att Gud har saken i sina händer och utbe oss uthållighet och klarhet och tala det han bjuder oss och gå dit han sänder oss.

Säg till Baruk! Inser vi, att allt vi äger och fortfarande har, har vi endast genom Guds nåd. Det är en välbehövlig prövning! Det står i Guds makt, att bryta ned och rycka upp vad han planterat. Domen kanske måste komma, för vår kyrkoprovins olydnad och uttryckliga trots mot hans ord men det betyder inte att Guds möjligheter är uttömda.

Säg till Baruk! Vågar vi läsa Guds löfte till Baruk om beskydd och som ett löfte till människor i alla tider som håller fast vid Guds ord och inte begär någon stort för egen räkning, utan med en villighet att lida för evangelium, om Herren ger oss den nåden och kan använda oss.

Den stora berättelsen, det som är vår Bibel, är berättelsen om människors svek och Guds barmhärtighet och nåd. När Guds ryckte upp, planterade han på nytt. Genom den lilla rest som Gud bevarade varje gång den rättvisa domen måste falla kom ny växt och nya tider.

Vi måste lära oss att vänta på Gud, och uppmuntra och ta ansvar för varandra. Vi är inte ensamma – vi står tillsammans med många andra, också i andra samfund, och måste be oss samman och arbeta tillsammans . På detta område har något stort redan börjat – många har upptäckt att skiljelinjerna inte går där man tänkte sig.

När människor säger, att kampen om Svenska kyrkan är förlorad, tror jag i stället att det är nu som den på allvar börjar eftersom skarorna glesnar och vi tvingas tänka nytt!

Vi kommer alla att prövas och tvingas till rannsakan och på stort allvar vända oss till Herren med uthållig bön om frimodighet och uthållighet

Tre punkter till slut hur jag tror vi ska möta utmaningarna, som jag lärt mig av Baruk m.fl.

1. Att inte ge upp, även om det är motigt och jag känner att det spelar väl ingen roll vad vi gör – vi är ju bara en betydelselös minoritet i vår tid. Min sorg får jag gå till Herren med och inte låta den gå ut över kallelsen att tjäna Herren där han ställt mig.
2. Ett planerat långsiktigt handlande, så att vi inte sätter krokben för oss själva och stänger Guds möjligheter
3. Att ha beredskap också för det oväntade. Gud är också överraskningarnas Gud, det vet vi av Josefshistorien där Gud ”vänder det onda till något gott och därigenom bevarar många vid liv.”(1 Mos 50:20) Säg till Baruk! ”Jag skall låta dig komma undan …

Jag tror det är en hälsning inte bara till Baruk utan också till oss sentida kristna. Den apostoliska maningen i dag blir då en konkret och tydlig uppmaning och rymmer ett stort löfte: ”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat” (Hebr 10:35)

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design