2 i fastan

Ã…rg 1
Matt 15:21-28
1997

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Någon har liknat den kananeiska kvinnan vi läste om i dag med kyrkan i vår tid. Jag tror det kan vara en nyttig tankeställare, utan att förringa hur många enskilda i sin livssituation också kan känna igen sig i den bedjande, hjälpsökande kvinnan. Men också som kyrka måste vi tänka på våra gemensamma böneämnen och hur vi närmar oss Gud.

Kvinnan vi läste om kom utifrån. Hon tillhörde inte det utvalda folket. Jesus hade ännu inte sänt ut sin lärjungar att förkunna evangelium för andra än Israels barn.

Vi är liksom kvinnan av folket som kommer utifrån och får del i Guds löften. Men vi behöver inte som kvinnan den gången begära särskild nåd. Vi vet nu att vi får komma till Gud, vi är inbjudna att komma med våra böner och innersta tankar. Men det hindrar inte att vi har mycket att lära av henne och hennes uthållighet. Hon krävde inga rättigheter, hon kom i ödmjukhet och uthållighet. Och när vi närmar oss Gud har vi alla anledning, att liksom kvinnan den gången närma oss honom med ett rop om förbarmande och misskund.

Vi behöver bara tänka på situationen i vårt land. Vi behöver sannerligen lära oss av hennes uthållighet och engagemang. Ropet om förbarmande borde ständigt stiga upp till Herren med en kraft och intensitet som skulle få kyrkornas tak att lyfta sig. Det skulle vara en bön för alla vilsna människor, som trots goda yttre förutsättningar famlar okunnighet och inte känner sin Gud och Skapare.

Vi lever i en tid av vilsenhet och sönderfall, av stress och jäkt och krav. Det skulle vara en förbönstjänst ocksÃ¥ för alla som lever här i vÃ¥rt sammanhang, i vÃ¥r egen närhet. För alla vilsna. För alla sjuka, för de döende, för alla ensamma, för alla bedrövade och för alla som har sorg. Vi vet om dessa medmänniskor här hemma och i vÃ¥r närhet – men ofta blir vÃ¥r bön och vÃ¥rt engagemang sÃ¥ svagt. Vi tänker kanske pÃ¥ dem och vet att vi borde göra nÃ¥got för dem, men det blir ingenting av….

Men också kyrkan i sig själv lider nöd. Hur mår egentligen alla hennes barn? Men vi kanske är så vana vid att de som firar gudstjänst alltid är en minoritet så att vi på något kusligt sätt accepterat det som det normala.

Men faktum är ju att trots att de flesta människorna i vårt land är medlemmar i vår kyrka, döps och konfirmeras saknas de oftast inför Herrens ansikte. Hur står det till med vårt verkliga engagemang för dessa medmänniskor.

Vi borde som kyrka liksom kvinnan förfölja Herren med vårt ropande för de förlorade sönerna och döttrarna och aldrig ge upp och resignera.

Nej, vi får aldrig slå oss till ro så länge någon saknas. Det är en av kyrkans viktigaste uppgifter att bönfalla Herren för dem som styrs av tidsandan i stället för Gud helige Ande. De ställs aldrig inför ett avgörande, de får sällan chansen och saknar den nödvändiga kunskapen. Det är kyrkans uppgift att lyfta upp dem inför Gud. Det är en bönekamp för människor skull, och att Herren ska ta oss i sin tjänst och uppenbara hans kärlek med de rätta orden.

Kvinnan fick först inget svar i sitt ropande, ja hon möttes till och med med ett avvisande svar från Herrens sida. Allt detta kan också kristna människor få pröva på, även om vi till synes ber för en god och riktig sak. Vi ser ibland inget märkbart resultat. Det verkar som om vi ropade förgäves ut i tomma rymden.

Och därtill finns det alltid nÃ¥gra snusförnuftiga lärjungar som tycket att det kan bli för mycket med bedjandet. ”Hon förföljer oss med sitt ropande.” Det finns alltid de som inte vill se problemen i vitögat. De vill hellre ha lugn och ro och accepterar i stort sett vad som helst och säger vi ska vara nöjda med att folk i alla fall kommer ibland. Men för en levande kyrka borde patriarken Jakobs ord vara var vägledande: ”Jag släpper dig inte med mindre än du välsignar mig,” bad den gamle Jakob.

Den kananeiska kvinnan följde den regeln. Hon släppte inte taget förrän Herren bönhörde henne. Och detta trots att hon först fick höra ord av Jesus som skulle fått de flesta att ge upp. Han stränga ord påminde henne om att hon var medlem av ett folk som i alla tider stridit mot Herren och vägrat att ge upp sina egna seder och bruk. Men hon tog emot Herrens svar i ödmjukhet och bad om förbarmande, ja smulor från det rika bordet. Och det ställer oss inför den verkligt allvarliga utmaningen och frågan i detta stycke av Guds ord.

Beror det som verkar vara Guds tystnad gentemot så många angelägna böner t ex om väckelse och ett allmänt uppvaknande på kyrkans egna synder och försummelser? Är våra underbara kyrkor ofta så tomma p.g.a att vi inte fullgör våra uppgifter som vi skulle, att vi blivit ett odugligt redskap i Guds tjänst? Har vi slagit oss till ro?

Har vi svikit vår kallelse att utmana det som är fel och fördärvligt och står Gud emot. Har kyrkan i stället anpassat sig och accepterat att knuffas in i ett hörn, där vi får pyssla med vårt eget, så länge det inte ställer till med förargelse?

Är vi så rädda att vi undanhåller människornas till och med det som vi vet är sanning och som Gud manar oss att säga. Vi brister så lätt i mod och uthållighet. För vad har vi egentligen att frukta. Vi brister i vårt engagemang och vår villighet att berätta om vad vi har funnit.

Vi har all anledning att fundera över detta och pröva oss. Vi kanske inte kan lösa hela kyrkans problem, vi orkar nog inte ens med stiftets, eller ens kontraktets. Nu talar vi om situationen i våra egna församlingar. Det är här som Gud vill använda oss. Det är här han lyssnar till våra böner när vi kommer inför honom för människorna vi har i vår närhet här hemma.

Det är här vi ber om väckelse och helande, att människor kommer till tro. Vi ska som kvinnan i det stycke av Guds ord vi läste ödmjuka oss och rannsaka oss. Vi vet inte vad Gud har i beredskap för oss, men vi får aldrig glömma att tacka Gud för de smulor han ger och ta vara på dem, så att av det lilla ändå växer något stort härligt och beståndande.

Kvinnan blev till slut bönhörd. Ingen bön är förgäves. Gud hör vad vi ber om och ger oss det som vi bett om i rätt tid eller det som är bättre och nyttigare för oss.

Vi vet inte vad Gud väntar på, men en sak kan vi vara förvissade om, att vi ska aldrig förtröttas att anstorma Gud med vår böner och suckar, såsom vi skall göra i dag i Litanians rop om förbarmande över alla människor, vår kyrka och våra församlingar.

”Kvinna. din tro är stark, det ska bli som du vill,” sa Jesus till den bedjande kvinnan. Gud give att han säger detsamma till oss.

AMEN

Andra predikningar aktuell söndag

2 i fastan

Ã…rg 1
2000

NÃ¥d vare med er och frid ifrÃ¥n Gud vÃ¥r Fader och Herren Jesus Kristus. ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Kring de orden kretsar hela den här be...

2 i fastan

Ã…rg 1
2003 (Familjegudstjänst)

NÃ¥d vare med er och frid ifrÃ¥n Gud vÃ¥r Fader och Herren Jesus Kristus. I dag hörde vi berättas i evangeliet om en mamma som tillhörde ett annat folk som när Jesus gick fÃ...

2 i fastan

Ã…rg 2
1998

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Ibland får vi för oss, att vi som kristna inte får visa oss svaga. Ja, det finns faktiskt de som pre...

2 i fastan

2008

NÃ¥d vare med er och frid ifrÃ¥n Gud vÃ¥r Fader och Herren Jesus Kristus. I fastetidens evangelieläsningar följer vi Jesus pÃ¥ hans väg upp till Jerusalem. Han vet vad som vÃ...

2 i fastan

Ã…rg 3
2017

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. När prövningar och motgångar möter oss på olika sätt är det lätt att frestas att tänka att Gud...

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design
© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design