Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I fastetidens evangelieläsningar följer vi Jesus på hans väg upp till Jerusalem. Han vet vad som väntar honom. Hans fiender står i begrepp att sätta sin plan i verket för att röja undan honom och döda honom. Avgörandet närmar sig. Jesus vet att det finns ingen annan väg för honom. För detta hade han kommit. Han gick upp till Jerusalem, för att ge sitt liv, och bryta sönder ondskans och dödens makt. Med sin död skulle han döda dödens makt, med sin död skall han döda syndens herravälde. Han går att försona världen med Gud.

Hans vänner är vilsna och förstår ingenting, trots att Jesus talat med dem om det som skulle hända åtskilliga gånger. Men mitt i handlingen framträder en människa som har förstått. Det är detta vi läser vi om i dag. Vi läser om Maria i Betania som smörjer honom för hans begravning.

Denna Maria i Betania, säger Jesus, skall bli ihågkommen överallt där evangeliet förkunnas för det hon gjorde mot Jesus. När han stannar till i Betania smörjer hans huvud med dyrbar äkta nardusbalsam. I mycket liknar det den smörjelse, som brukade äga rum av en döde inför en begravning. Maria hade förstått, det som ingen annan egentligen kunnat ta till sig. Snart skulle Jesus dö. När några blir förargade över det Maria gör, som man uppfattar som slöseri, låter Jesus henne hållas, ja han prisar och bekräftar hennes handling. Hon smörjde honom inför hans död och begravningsdag. Den dag som närmade sig för varje minut… ”Hon gjorde vad hon kunde”, säger Jesus om henne. Hon sparade ingenting för att bevisa sin kärlek till sin vän och Herre. Hennes handling hade en större och djupare innebörd än vad hon själv kanske förstod.

”Hon gjorde vad hon kunde.” Det är ett sådant där annorlunda påstående från Jesu egen mun – som får en sådan djup innebörd när vi tänker på sammanhanget som det syftar på. Det är någonting underbart, när man någon enda gång kan säga så om en människa – men det var detta Jesus sa om Maria, som tänkte själv och gjorde det som ingen annan gjorde för sin Herre. I regel är det ju inte på det sättet, att vi alltid gör allt vad vi kan. Vi gör vad vi tycker är rimligt eller vad som lagom. Maria har fått sin äreplats i evangeliet just för att hon gjorde allt vad hon kunde för att visa sin tro.

När Jesus korsade hennes levnadsväg, insåg hon att hon var en förtappad syndare i sig själv. Skulle det finnas något hopp för henne måste hon följa denne annorlunda Herre och Mästare. Han hade gett henne ett nytt liv, han hade gett henne livet tillbaka. Nu måste hon göra allt vad hon kunde för att tacka honom. Hon sparade ingenting. ”Hon gjorde vad hon kunde” – varken mer eller mindre. För det var allt. Det viktigaste i hennes liv var att tro på Jesus och tjäna honom. Det var hemligheten i Marias hyllning. För det var naturligtvis inte bara den yttre handlingen i och för sig hur riktig den än var i sammanhanget. Det är inte så att det är bättre att hylla Jesus med dyrbar äkta nardus än hjälpa fattiga och lidande människor. Ingen kan efter Jesu bortgång göra vad hon gjorde. Då är det värt att tänka på vad Jesus också sa, ”vadhelst vi har gjort mot en av de minsta, det har vi gjort mot honom.”

Det står att hela huset uppfylldes av vällukt från nardusoljan, som Maria offrade åt Jesus. Det har en symbolisk mening. I Skriften tals på flera ställen om offer som en välbehaglig lukt för Herren Gud. Så sägs om Noas offer (1 Mos 8:21) Så sägs flera gånger om offren i helgedomen (2 Mos 29:18, 3 Mos 6:15, 21).

När Paulus sedan i Nya Testamentet skall förklara meningen med Jesu lidande och död skriver han: ”Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” Det är Kristi offer, hans välgärning är det enda som kan uppfylla hela den av förruttnelse stinkande världen med riktig vällukt och detta Jesu offer är också förebilden för alla som vill följa honom efter. Vi är kallade att sprida väldoft i kärleksgärningar och offer, Paulus talar om församlingens offer till de behövande, som ett ”offer som behagar honom väl – en välbehaglig lukt.”

Maria gav hela sin varelse, hela sitt hjärta när hon hyllade Jesus med sin gåva. Det är hemligheten i all hyllning som behagar Jesus. Han ser till hjärtat, han ser till uppsåten, han ser om vi i vår tro sträcker sig efter honom.

”Hon har gjort vad hon kunde.” Sådana lärjungar vill Jesus ha. Människor som förstått sin totala hjälplöshet utan honom och som visar sin tacksamhet och glädje med uppfinningsrikedom och fantasi – med ett kärleksfullt hjärta till de minsta, de små och utslagna. Dem har vi fortfarande ibland oss – och det är dem vi skall tjäna, när vi vill tacka för Herre och Mästare för vad han gjorde för oss. Han gjorde allt för att rädda oss, han vill ge oss allt. Finns det något annat sätt att tacka honom än att tro på hans namn och tjäna honom.

Marias plats i evangeliet kan ingen ta ifrån henne. Nu är det vi som är kallade att tjäna Jesus i vår tid, på vår plats med våra resurser. Vi kan aldrig nog tacka Jesus för vad han gjorde, när han gick upp till Jerusalem för vår skull. Men vi kan, och vi skall göra allt vi kan – för att det som han gav oss sprids till andra. Att hans kärleksoffer blir känt och trott. Våra ord, våra gärningar och böner visar vem vi tror på.

Därför skall vi som Maria, göra allt – allt vi kan. Så visar vi vår tacksamhet och vår tillhörighet till Jesus.

AMEN