Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Jesus talar i dagens evangelium om att ett gott träd bär bra frukt och att ett dåligt träd bär dålig frukt.

Ryckt ur sitt sammanhang kan det verka vara ett ganska trivialt påstående. Men Jesus talar naturligtvis inte om träd i sig, utan använder dem som en bild för hur det faktiskt också är med oss människor.

Då blir det genast mera påträngande. Ett gott träd bär bra frukt och ett dåligt träd bär dålig frukt.

Ett riktig människa, vad vi skulle kalla god, känns ingen på sin frukt, på vad som händer omkring henne, på hennes utstrålning, på hennes kärlek och värme. Frukten är hennes sätt att vara och hennes gärningar. Och motsatt, om en människa omkring sig strör ut splittring och olust, om en hennes ord och handlingar är vassa eller självcentrerade så är det bara en reflektion av vilken slags människa vi har att göra med.

Ett gott träd bär bra frukt och ett dåligt träd bär dålig frukt, eller ond frukt som man sa förr på vissa håll. Äpplena smakade ont, kunde man säga när man bet i något surt.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet vilka bilder Jesus använder sig av. När man mediterar över dem häpna hur innehållsrika de är. Just den här bilden är väldigt talande. Det är omöjligt för ett uselt träd att bära bra frukt. Om vi tänker på en vildapel – det är omöjligt att få den att bära riktig frukt, hur mycket man gödslar, beskär eller besprutar den.

Det blir ingen ändring på fukten för det. Det blir bara fler och fler surkart på trädet, men surkart är det och surkart förblir det, så länge man inte tar tag i trädet på ett annat sätt.

Det hjälper alltså inte, om t ex ett äppleträd har så att säga goda föräldrar. Om vi sätter en kärna av den allra godaste sorten, när kärnan gror och plantar sig så bär plantan ändå surkart. För att den ska bära goda äpplen, god frukt, måste den ympas med en ymp från ett ädelt träd. Det finns inget annat sätt.

Det måste hända något med vildapeln, ny liv måste ympas in. Årsskott och friska grenar från ett ädelt träd skåras in i stammen, såren täcks med ympvax och binds fast med bast. Det dåliga trädet, förändras, det får liv, ny och frisk frukt kommer fram.

Vad kan vi då lära oss av denna bild? Jo, faktiskt en av den grundläggande kristna trossatserna.

Vi människor är i oss själva som vildaplar. Det spelar ingen roll vilka som är våra föräldrar. Bibeln kallar det syndafördärvet.

Vi föds på det sättet. Vi bär med oss begärelse, lusten och viljan att hävda sig, avundsjukan, egoismen. Det måste tämjas, det måste förtryckas, och nytt liv måste ympas in i oss och vi skall bära en frukt som behagar Gud.

Att nu är på det sättet, är ju faktiskt en av de få trossatserna som faktiskt kan bevisas. Vi behöver bara se oss omkring. Vem är det som ställer till med onda, vem är det som fördärvar och bryter ned. Jo, vi människor. Den ondska vi bär med oss blommar ut i surkart och lidande, om ingenting händer med oss, om ingenting bryter den onda cirkeln.

Stora vildaplar kan vaja friskt i vinden och ser prydliga och ståtliga ut. Små vanliga träd kan se friska och prydliga ut – men frukten är sur.

I det långa loppet smakar det som det gör. En vildapel förblir en vildapel om inget drastiskt inträffar.

Men det just detta som kan hända med oss. Det är det som är evangelium i ordet rätta bemärkelse. Gud kan och vill göra om oss, han vill ge oss det nytt liv, han vill omskapa och förvandla oss.

Nytt liv ympas in i oss när vi kommer till vår Gud med vår nöd och våra misslyckanden. Det nya livet, som Jesus vann för oss ympas in i oss, och blir som en frisk gren som bör frukt till evigt liv.

Det sker första gången när vi döps. Vi förvandlas från odugliga vildaplar till plantor som kan bära frukt i denna värld och i evigheten. Den onda utvecklingen bryts. Något nytt börjar. Ett frisk skott har planterats.

Men liksom ympkvistar är känsliga så är det också med det nya livets grenar. De måste skyddas och bevaras för allt som vill bryta av dem och fördärva dem. Ibland kan de se ut som en gren inte tagit sig som om den nya grenen är livlös, torr och död. Men så kan den börja grönska, innan det blev för sent, innan trädet höggs ned.

För att de nya grenarna ska bära frukt, krävs att de vårdas av den store Trädgårdsmästaren. Vi har hans Ord att följa, och när vi förenas med vår Frälsare i den heliga nattvarden strömmar mer liv in i den gamla surapelstammen, vår gamla människa.

Varje gång vi firar gudstjänst, varje gång vi brukar Guds ord och Nattvarden ympar Gud nytt liv i oss för att vi skall bära riklig frukt.

Men Jesus talar också med stort allvar om, att om trots detta frukten uteblir, så finns inget mer att göra: ”Varje träd som inte bär bra frukt huggs ned och kastas i elden”. Inte alla som säger: ’Herre, Herre, till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.'”

Vad Jesus säger med stort allvar är att också bland dem som gör sken av att ha tagit emot det nya livet finns det hycklare och bedragare och falska människor som till och med kan uppträda som profeter och ledare i församlingen. De kan bara avslöjas på ett sätt: Smaka på frukten. Vad står de för? Är det sig själva eller Gud de upphöjer?

Den riktiga frukten räknar Paulus upp i Galaterbrevet: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet ödmjukhet och självbehärskning.” Den frukten kommer från Gud.

Där den visar sig har ympningen lyckats. Det är detta som Gud vill ge åt oss alla. Han kan omskapa och förvandla oss. Han kan göra det omöjliga möjligt. Det händer när vi tar vara på dopets underbara gåva, och umgås med honom i han Ord och söker honom in hans nattvard. Då bär ymparna frukt till evigt liv. Guds gåva är det.

Därför skall vi pröva oss. Hur smakar våra liv? Vilken frukt har vi att bjuda dem som vi lever med på? Hur smakar allt vi gör, tänker och säger våra medmänniskor. Hur smakar den vår Gud och Skapare?

Har ympningen gett resultat? Det är det vi ska fråga oss i dag, för det den frågan vår käre himmelske Fader ställer till oss i dag, till rannsakan och eftertanke.

AMEN