Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Paulus ord till sin lärjunge Timoteus, som blev den förste biskopen i Efesos, ger oss anledning att i dag ta upp ett ämne vi inte så ofta kommer in på, nämligen vad en präst är och vad som ska kan förväntas av en präst och hur församlingarna skall använda sina präster.

Jesus utvalde apostlar att bli hans sändebud. Han gav dem fullmakt att agera i hans namn och förvalta hans Ord. Som hans ombud och representanter lovade han dem sin Andes kraft. De löften han gav dem var enastående. ”Den som hör er, han hör mig och den som förkastar er, han förkastar mig”.

Efterhand insatte apostlarna medarbetare i församlingarna till lärare och präster. Det skedde genom bön och handpåläggning. Nya arbetare i skörden kom till och dessa utrustades för sitt uppdrag med en bön om den helige Andes ledning. Så har vi fått våra präster. Gud använder sig fortfarande av människor för sitt rike.

En prästs uppgift är att förvalta uppdraget som har givits en gång för alla och under Andens ledning vårda sig om Guds folk. Guds församling har rätt att ställa det kravet på en präst att det som förkunnas är grundat Guds eget ord – i överensstämmelse med apostoliska undervisningen, eller som Paulus kallar det ”den sunda läran”. Till Timoteus sammanfattar han uppdraget: ”Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som ska döma levande och döda…: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning.”

Vi förstår alla vilken risk Jesus tog när han anförtrodde evangeliet i människors händer och till ofullkomliga budbärare. Paulus måste varna för att ”det kommer en tid då människor inte längre vill lyssna till den sunda läran, utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att höra sådant som de önskar.” Församlingarna måste vara på sin vakt. I slutet av Apostlagärningarna, när han insätter nya medarbetare uppmanar han dem att ge akt på sig själva och på hela den hjord som den Helige Ande satt dem att ha uppsikt över – den hjord som Gud vunnit genom sin Sons blod (Apg 20) för ur deras egna led kommer det att framträda villolärare.

Hur skall församlingarna då kunna veta om prästen fullgör sitt uppdrag i enlighet med sin kallelse?

Det är vara uppmärksam på om prästen själv går in under det som han predikar och själv lever i det förkunnas: Att prästen själv som en människa fördärvad av synden, söker Guds nåd och hjälp och tar åt sig av Ordets tillrättavisningar. Ställer sig prästen under det uppenbarade ordet eller över det?

Det är att söka visshet om att prästen är trogen den ”tro som en gång för alla har anförtrotts det heliga,” som det står i Judas brev. Är det den bibliska undervisningen, det uppenbarade ordet som förkunnas och utlägges i enlighet med kyrkans bekännelse eller är det människotankar och egna tankar och funderingar. Lockas prästen med att välsigna det som Guds inte välsignar – att tillfredställa människor ”för att de ska få höra (just) det som de önskar?”

En präst sviker sin uppgift i samma stund som sanningar i Guds ord och apostlarnas undervisning undanhålles eller förtigs.

Men på samma sätt begår församlingen ett allvarligt misstag om ”de har anseende till personen” och avvisar en präst som i sin ämbetsutövning tvingas röra vid ömtåliga ämnen och kanske mot den allmänna meningen måste stå upp och säga: ”Det står skrivet.”

Vi präster är naturligtvis mer eller mindre begåvade som alla andra, mer eller mindre kunniga, mer eller mindre uppskattade av människor p.g.a. personliga egenskaper, men det är inte det som skall fälla utslaget. Det avgörande är att Gud har kallat prästen och att prästen förblir trogen sin uppgift. Det är Gud som ställer det allra största och berättigade kraven på sina präster, och det är Gud som en gång skall döma prästerna inte en kyrkoorganisation eller församlingarna. Det finns starka krafter som vill omforma vår kyrka. De präster som vill hålla fast vid att Bibeln och bekännelsen är ifrågasatta och många som vill gå in i tjänsten och som Gud har kallat hindras. Det faller ett stort ansvar på dem som på detta sätt hindrar Guds verk. Men Guds ord bär inte bojor – vi får visa uthållighet och lita på att nya vägar öppnas så att evangelium blir rätt förkunnat och kyrkan återupprättas.

När Herren utvalde syndiga människor till att vara hans budbärare och lärare i församlingen så skedde detta för att syndare kan känna syndare. Och då får Gud äran. Det är ju aldrig genom en präst – som en människa blir frälst – det är alltid genom Gud – även om människor ibland tilltror oss präster en enastående förmåga att i en hast ’öppna himmelens port.’

Eftersom redskapen är svaga, och kyrkan klädd i denna världens ofullkomliga kläder, som allt annat som finns här i världen, blir det tydligt att kraften och välsignelsen alltid är av Gud, och ingen annan än Guds. Det är Gud som förmår använda sina ofullkomliga präster i en ofullkomlig och bristfull storhet som får heta hans kyrka här på jorden.

Men därför skall församlingarna ha förväntningar på sina präster. När predikan och undervisningen är grundad i Guds eget ord, är det Gud själv som talar enligt Jesu egna löften. Guds ord är levande och varje prästs uppgift är att tala Guds ord i rätt tid. Därför har församlingen den viktiga uppgiften att troget be för sina präster och det som förkunnas. Guds Helige Ande gör ordet levande. Då får vi av en annan syndare höra, att våra synder är förlåtna i Jesu blod. Då får vi av en annan syndare höra att Jesu seger är vår. Så blir Gud ärad.

Därför har varje församling ett stort ansvar för den präst som sänds att betjäna den. Att ta emot prästen som ett Herrens sändebud, som en förvaltare av Guds rikes hemligheter, att lyssna när han talar Guds ord, och inte ha anseende till personen och de personliga felen – det är att använda prästen rätt.

Varje präst har kallats av Gud för att visa vart vägen till det nya som Gud vill ge oss går. Det finns bara en väg dit för oss präster och dem vi är satta att tjäna.

För oss alla handlar det om att lära känna Kristus, ta emot hans ord och tro på det och leva i sakramentens kraft, och försöka att vara honom trogen.

För då utför den helige Ande sitt verk i oss alla och leder oss till den rätta tron på Herren Kristus som har kallat oss och som vill använda oss alla i sitt rikes tjänst så att hans namn blir ärat. Då är kyrkan – kyrka d.v.s. det som tillhör Herren i enlighet med hans ordning och instiftelse.

Bed för mig – som jag ber för er.

AMEN