Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I dag firar vi Alla Helgons dag – en dag då vi särskilt minns ”den stora skyn av vittnen,” kristna förebilder som skall inspirera och fördjupa oss och vår tro.

I morgon är det Alla själars dag – en minnesdag för alla våra avlidna, dem som vi lämnat i Herrens hand. De här dagarna hör i hop. Det finns bara en väg till himmelen, vem vi än är, var vi än bott och vilken tid vi än levat. Genom tron på Jesus, som vår Herre och Frälsare kan en människosjäl hoppas på syndernas förlåtelse, liv och salighet.

Var och en som tar emot Jesus som sin Herre är därför en förebild för sin omgivning, och många, många är de människor som stilla och utan åthävor varit salt och ljus där de levde och verkade. Dem minns vi med glädje och tackar Gud för inför hans ansikte.

Sen finns de stora ljusen, de djärva bekännarna, som ofta fått lida för sin Herres skull -vittnen och martyrer som stått fasta och blivit till inspiration och uppbyggelse för andra. De förunderliga är att helgonen inte är stöpta i samma form. Sinsemellan kan de vara mycket olika. Gud är mångfaldens Gud, alla slags mänskliga egenskaper kan han välsigna och använda. När en människa ställer sig i Guds tjänst, kan han använda henne och omskapa och förvandla henne efter sin vilja.

Så vill han använda dig och mig, just där vi är ställda. Paulus kallar på ett ställe, de som tror på Jesus, för Kristus-brev till världen. Vi är utsända av Jesus ut i världen, in i vardagen, bland våra anhöriga, släktingar, arbetskamrater, grannar och vänner. Vi ska vara brev från Gud med ett budskap från honom och kärlek och barmhärtighet, om nåd och upprättelse. I våra ord och handlingar ska människor kunna läsa budskapet från Gud om ett nytt sätt att leva, vara, hoppas och kämpa, men också utmana och irritera.

Jesus kallar de sina för salt och ljus. Han säger inte att lärjungarna ska bli salt och ljus utan att de är det. Bilden av Jesus som världens ljus och vi som människor tända av honom i en mörk värld, är lätt att förstå och ta till sig, men när Jesus talar om de kristna som salt är det genast lite mer utmanande.

Men alla kristtrogna är i en mening verkligen salt. Kännetecknande för saltet är ju att det svider, inte på en hud som oskadad, men på såriga händer, fulla av revor. Men saltet är också bakteriedödande. Det svider, men det renar också och skyddar mot förruttnelse. När Jesus säger till sina lärjungar att de skall vara, nej är jorden salt så syftar han säkert på att de kan vålla sveda i samveten och syndasår, men också att de där de elever och verkar renande och bromsar förruttnelseprocessen. ”Där profetia inte finns, där blir folket tygellöst,” heter det redan i Ordspråksboken i Gamla testamentet.

När företrädare för kristendom och kyrka anpassar sig och det som förkunnas och predikas inte längre svider, gör den vår tro till ett salt utan sälta.

När Guds ord relativiseras och predikan inte längre är upplyst av Guds eget ord blir allt avslaget och godtyckligt. Profetian tystnar och var och en vandrar sin egen väg…

En del av saltkakorna i Palestina användes i ungnarna för ett ge en jämn förbränning. Koksaltet försvann och de kastades ut t.ex. på byvägen som fyllning.

Till detta d.v.s. att trampas på duger den saltlösa, anpassade kristendomen. Guds ord försöker man också trampa på och förlöjliga, det är sant, men mitt i allt detta, i ursinnet och vreden över att det finns människor som fortfarande vill hålla fast vid Guds ord finns en respekt för som är villig att betala ett pris för att hon vågar stå fast och gå emot. Den saltlösa kristendomen trampar man på med förakt. När man omfamnat den och använt den för sina syften, dumpar man den och kastar bort alltsammans.

Detta är nödvändigt att säga – men som allt när vi läser Guds ord som det står skrivet, skall vi vända det mot oss själva. Det var det helgonen gjorde, det var det som gjorde dem till förebilder. De hade sin blick fäst vid Jesus – det var honom de ville tjäna, de vek inte av vare sig till höger eller vänster. Så behöll de sin sälta!

För det handlar inte bara om lära – utan lika mycket om liv. De främsta vittnesbördet kommer från människor vars liv och livsinställning och prioriteringar vittnar om att de står in en hemlighetsfull tjänst hos en stor och underbar Herre. För anpassning till omgivningen behöver sannerligen inte bara visa sig i urvattnad lära, den kan lika gärna dölja sig bakom en oklanderlig renlärighet men med ett sätt att leva som inte innebär någon försakelse och offer utan bara självhävdelse och självgodhet.

Saltet svider och renar men det ger också törst. Det är något som vi nutidsmänniskor också är förtrogna med. Är vår mat för starkt saltad ger den törst.

Om människor verkligen tar sin tro på allvar och är ett verkligt salt, om vårt liv är ett sant kristenliv, då blir människorna omkring oss törstiga. Inför en människa, som går i helgonskolan blir man undrande, nyfiken och till sista frågvis.

Människor utmanas av en hjälpsamhet som går utöver det vanliga, en glädje, en förnöjsamhet, ett tålamod, som gör att man vill veta förklaringen.

Ett sådant sätt att vara väcker en längtan att finna källan till ett sådant sätt att leva. Så väcks törsten efter den levande Frälsaren och Guds ord, som förmår göra en vanligt litet människobarn till ett ljus i sin omvärld, ett salt som stoppar förruttnelsen.

Så väcks längtan efter livets vatten som omskapar och förvandlar en syndare till ett vittne om ett annat liv. Ett liv med Gud, ett liv i harmoni med Gud intentioner.

Så föds helgon, som förenas med hela den himmelska härskaran av Guds trogna i alla tider. Gud kallar dig och mig, att vara ljus och salt där vi står och dit han sänder oss.

AMEN