Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Denna vecka har vi sannerligen fått en påminnelse om villkoren i vår värld och hur skört livet är. Aldrig trodde vi att vi skulle få uppleva att vi skulle leva under hot av krig och förödelse i vårt närområde. Att det otänkbara skulle hända – en invasion och försök till ockupation av ett land inte långt bort ifrån oss.

Många frågar sig: Hur kan Gud tillåta?

Men egentligen, om vi tänker efter, väcker inte detta nya frågor, så har vi människor grubblat i alla tider. Det nya är att vi hör så mycket mer – det serveras hela tiden rätt in i våra vardagsrum. Nu kan vi inte längre leva i vår bubbla.

Varje dag, året om pågår krig och maktkamp i vår trasiga värld, nu har det kommit nära sätt: Krig skapar flyktingar och ofattbart lidande. Det närmastes förtvivlan är densamma när krig, olyckor, katastrofer eller farsoter drabbar en enskild eller många tusen. Det är den värld vi lever i, även om vi ofta försöker förtränga det.

Hur ska vi då hantera detta?
Jo, vi ska göra det som vi gör här i dag när vi är samlade till gudstjänst inför Herrens ansikte med våra tankar och frågor. Vi går in i gudstjänstens tusenåriga språk och gör det till vårt. Vi lyssnar på Bibelns ord, dess varningar och löften. Vi firar gudstjänst – trotsigt kanske man säga, för vi tror och vet att Gud möter oss så mitt i vår verklighet och att han hör våra böner när vi ropar till honom också i en orolig tid som denna, som väcker så många tankar.

Det finns en källa av erfarenheter för varje situation och i det vi kan möta i Bibelns ord om vår Herre och hur han gav oss sin son för att rädda oss från det onda i kyrkans liturgi, sånger och psalmer Det hjälper oss att tränga in i livets hemligheter, vad det betyder att vara människa i en fördärvad värld. Vi gör Herrens moder Marias ord till våra ”Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”

Vi ser och hör om en Gud som inte heller kunde acceptera att det onda skulle segra för evigt. Vi ser en korsfäst Gud i Jesus som delar våra villkor för att bryta sönder ondskans makt. Vi förstår att de drabbade inte är annorlunda än jag själv.

I kristen tro, i kyrkan tas livet på allvar – och livet är på allvar – så allvarligt att vi i varje stund måste värna det. I kyrkan flyr vi inte undan verkligheten krigen, katastroferna, olyckorna, sjukdomar som drabbar.

Vi bär alltsammans i bön och förbön till honom som vi får kalla vår käre himmelske Fader. Vi tror att sanningen ska segra. Det är Han som ska döma världen vid tidens slut. Vi vårdar livet och längtar och ropar efter skapelsens förlossning, räddning undan krig, olycka och allt ont.

I allt lidande träder Jesus fram och sträcker ut sina sårmärkta händer mot oss. ”Han blev delaktig i vår bedrövelse,” skriver aposteln. Jesus kom till denna jord precis som den är för att jorden är brusten och livet är skadat och ondskan och självsvåldet firar triumfer. Vi människor vände oss bort från Gud och störtade oss i fördärvet. Vi är både förövare och offer på samma gång. Gud sände sin son för att rädda det som var förlorat. ”Han gav sig själv till lösen för alla”

Det är detta vi predikar – för Jesu skull. Det löftet har vi från Gud, mitt i kriser. mitt i den verklighet som är vår. Vi bär våra tankar och förtvivlan till vår Herre och Frälsare och ber om frälsning som enskilda och tillsammans. När ondskan slår till blir vi människor ofta sant mänskliga, viljan att hjälpa och ställa upp och avstå för andra. Visst är det märkligt.

Det är i denna verklighet som vi förkunnar livets seger över döden. Det är vårt enda hopp. Vi lever i en fördärvad skadad värld. Hans frälsning står fast. Gud lovar att vara med oss mitt i fasorna, mitt i nöden, mitt i den verklighet vi står. Hans löften står fast: ”den som tror på mig skall leva om han är dör,” sa Jesus och det gäller även den som drabbas av krig och rycks bort mitt i livet. Löftet om frälsning står fast. Det var inte så här det skulle vara. Men löftet om paradiset, om en befriad skapelse, utan synd och död och olycka står kvar Det får något att hålla oss till. Det får vi att klamra oss fast vi när tillvaron skakar runt omkring oss.

Vi förkunnar trotsigt att Gud inte heller kunde acceptera det onda – att det onda skulle segra, att vi skulle förgås. P.g.a. att det onda tagit över hans skapelse sände Gud sin Son i världen för att frälsa och uppsöka det som var förlorat – mitt i den verklighet som är vår. Han kom för att försona, att rädda och leva i den verklighet med all dess sorg och smärta. Hit kom Jesus. Här vann han sin seger. Jesaja profeterar på ett ställe: ”Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig mitt namn, du är min.”

Vi får inte hjälp att förklara allting som möter oss men vi får hjälp att klara det som möter oss här i den värld vi störtade i fördärvet när vi vände oss bort från vår Gud och Skapare.

Världen och dess makter är i uppror men Gud vill rädda oss till den skapelse han har i beredskap för oss. Så tröstar oss Guds ord, klart och hoppfullt, trotsigt och ihärdigt, när vi gråter, när vi känner ondskans makt och vi i vårt övermod tror att vi är herrar över livet och på egen hand kan lösa allt.

Vi får löften om att bli bevarade och räddade mitt i den verklighet som är vår. Det ger oss hopp när ondskan slår till och alla våra mänskliga förklaringar slår slint och vi känner oss undrande, maktlösa och små och undrade. Vi får anstorma honom med våra böner, om nåd och förbarmande för Ukrainas folk och alla andra offer för det djävulstyg vi människor förmår tillfoga varandra.

Han svarar oss att allt inte är förlorat. En gång ska den brustna världen bli hel igen. Den trösten kan ingen ta ifrån oss.

Vi kan påminna oss om det aposteln skriver i denna söndags epistelläsning:
”Gud vår Frälsare vill att alla människor ska räddade och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla”

AMEN