Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

När man läser sin Bibel öppnar sig de stora sammanhangen. I dag har vi lyssnat till det underbara evangeliet hur en ung flicka Maria öppnar sig mot sin Gud, och med bävan ställer sig i hans tjänst att föda vår Frälsare för att vinna tillbaka sin förlorade mänsklighet. Jungfru Marie Bebådelsedag är som ett gnistrande stjärnskott, som infaller mitt i fastetiden, nio månader för jul.

Den påminner oss om grunden för vår kristna tro, om förutsättningen för allt kristet liv – nämligen att Gud blev människa som vi för att rädda oss. Detta är den innersta hemligheten i hela vår tro: Gud blev människa och föddes in i vår verklighet. Maria sjög en lovsång till Gud när hon förstod att den utlovade Frälsaren skulle komma och det började sippra in hos henne att föda detta barn skulle bäras till världen av henne. Lovsången brukar kallas ’Magnificat”, och vi läser den nu tillsammans med Maria, vår Herres moder:

”Min själ prisar Herrens storhet …
Amen

Marias lovsång innehåller både underbar poesi och djup teologi. Att Gud sände sin Son i världen är världens mest revolutionerande händelse. Marias lovsång har därför kallats för den mest revolutionerande sången genom tiderna. Den handlar om härskare som skall störtas, om ringa, i denna världen obetydliga, som skall upphöjas, om hungriga som skall mättas osv. Men det här är ingen politisk omstörtning det handlar om utan en gudomlig revolution, ett ingripande från ovan – från Gud som kommer att revolutionera världen.

Gud kom till oss, – genom den unga Marias kropp. Han föddes in i vår verklighet och blev människa i sonens gestalt. Gud kom inte för att upptäcka något nytt. Gud vet ju ändå allting om oss. Han visste vår belägenhet, vår vanmakt och vår förtvivlan och smärta och vår vilsenhet – resultatet att vi kommit bort i från honom. Nej, Gud kom i sin Son till oss för att rädda oss och förbarma sig ”över Abraham och hans barn till evig tid”. I Abraham gavs löftena om en ny mänsklighet, om frid och försoning i tron på den levande Guden. Guds son blev en av oss, vår broder, som den sanna människan utan synd, kunde han försona vår skuld. Han vet vad det betyder att leva som människa i denna värld, våra vägar gråtit vår gråt ätit vårt bröd och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Men framför allt har han burit vår skuld och dödat vår död genom att dö för oss på korset och uppstå graven.

Det är denna sin gudomlige son, som Maria lovsjunger. ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare … han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.” Marias lovsång är från den stunden hela Kyrkans lovsång. Maria hjälper oss att få en rätt bild av Gud. ” Min själ prisar Herrens storhet..” Det är själva öppningen. Vi har en stor och mäktig Gud. Ofta görs Gud mindre än han är och människan större än hon är. Som om det rörde sig om jämställda storheter. Och inte så sällan tappar vi människor bort alla måttstockar och sätter oss själva över Gud: Skulle Gud verkligen ha sagt?” Detta är själva ursynden, att vi förhäver oss själva och har en övertro på vår förmåga. Tron på Gud har ersatts med tron på människan, den moderna trosbekännelsen har som inledningsfras: ”Vi tror på människan allsmäktig.” Så nog behöver vi Marias lovsång för att ge vår tid en riktigare verklighetssyn och mana till besinning.

Först när vi inser Guds storhet först då anar vi frälsningens under, – att denne väldige Gud har lämnat sin tron och blivit människa för att rädda oss. … ”Min ande jublar över Gud min Frälsare”, lovsjunger Maria. Först när vi ser Guds storhet, först då får vi ett rätt perspektiv på oss själva. När vi tror att vi är större än vi är och sedan misslyckas, då tycker vi synd om oss. Men när vi börjar med Guds storhet då inser vi att det är synd i oss och för att vi ska klara våra liv behöver vi en Frälsare. Men det betyder inte att vi är nedtryckta. Inför sin Skapares storhet återfår människan sin sanna värdighet, ja sin gudslikhet.

Därmed får vi också en rätt bild av oss själva . Maria fortsätter: ”Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.” Hon prisar Gud bl.a. för att hon utvalts att bli moder. Hon är glad och stolt över kvinnans höga kallelse som mamma. Hon är ödmjuk men samtidigt stolt. Och det har hon rätt att vara. Gud kunde inte frälsa världen utan hennes avgörande insats.

Men tyvärr har Maria knappast någon plats i dagens diskussioner, som lätt utvecklas till en kamp mellan kvinna och man, man och kvinna. Man letar oftast förgäves efter ett eko av hennes deklaration: ”Se, jag är Herrens tjänarinna.” Hon är medveten om att ingen är oberoende. Hon ställer sig själv och det hon är i relation till Gud och hans vilja med henne. Och det bör vi ju alla göra, oberoende av om vi är män eller kvinnor. Först när vi med både ödmjukhet och stolthet ser oss som Herrens tjänarinnor och tjänare, först då finner vi oss själva och vår rätta identitet.

”Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna”, sjunger Maria. När Gud vänder sitt ansikte till oss, så blir vi välsignade

Vår kyrkas bekännelseskrifter (Konkordieformeln) skriver att eftersom Maria fött ”Guds sannskyldiga son, kan hon också med rätta kallas ”Herrens moder.” Ett annat ställe (i Augsburgska bekännelsens apologi) kallas hon den första och främsta medlemmen av Guds rike. Guds Son, avstod från sin jämlikhet med Gud och antog en tjänares gestalt i Marias sköte (Fil.2: 6,7 ). ”En liten tid var ringare än änglarna”, står det i Hebreerbrevet (Hebr.2: 9) Därför har också Gud upphöjt honom och gett honom det namn som är över alla namn för att en gång alla knän skall böjas i Jesu namn. Hans ”namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.” ”Han skingrar dem som har övermodiga planer” – men han ”mättar oss också med sina gåvor” – inte minst i den heliga nattvarden där vi får del av hans människoblivande, hans förhärligade kropp och blod, lösepenningen som försonade oss med Gud. För oss utgivna till syndernas förlåtelse.

När vi håller oss till Jesus, Marias son, bevaras vi till evigt liv. Trettio år senare skulle hon stå vid ett kors på Golgata och se sin son lida och dö. Men fördenskull tystnar inte hennes lovsång. Tvärtom. Där fullbordades allt Maria som sjöng om, och alla släkten prisar henne salig. Vi kan alltid med Maria prisa Gud för hans väldiga gärningar, vissa om att det som Gud inte hjälper oss ifrån, det hjälper han oss igenom, – i Jesu namn. Det är sången vi kan sjunga hela vägen hem.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design