Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vi läser att det var bara en liten skara av Jesu vänner som orkade följa med hela vägen ut till Golgata och vara med om den hemska avrättningen av Mästaren. Bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och Sebedaios hustru. Jesu moder Maria var också där tillsammans med lärjungen Johannes och några till. På samma sätt har vi idag kommit till Jesu kors.

Många väljer att göra något annat. Vi kan stå frågande. Vi vet att det finns dom som skulle vilja vara här, men som är bundna till sjuksängar och annat. De är säkert i dag på Långfredagen vid Jesu kors i sin hjärtan, men andra som är så snabba att tycka och tänka och vilja styra och ställa och har uppfattningar om hur det ska vara i Guds kyrka, de lyser i dag med sin frånvaro. Vi kan konstatera det med smärta, men nu ska vi inte tänka på dem. Vi lägga ska lägg allt sådant åt sidan och ta till oss vad vi får höra och se.

För vid Jesu kors gör sig många tankar gällande, både sorg och hopp och tacksamhet. Vi står ju vid en dödsbädd när vi står vid Jesu kors. Det hårda korset, det fruktansvärda, hemska avrättningsredskapet, var ju Jesu dödsbädd, och inför någons död känner ju vi människor både sorg och vördnad.

Men det är inte bara det som vi får höra om i dag. Den gången på Golgata såg det inte ut som om många sörjde. I varje fall inte soldaterna som utförde sitt hemska värv. De delade upp hans kläder genom att kasta lott om dem. Översteprästerna och de skriftlärde sörjde inte, de gjorde narr av honom. Tvärtom kände de sig lättade, de hade inte ens respekt för hans dödskamp. De fortsatte att håna och begabba honom. På samma sätt blev han skymfad av en av rövarna som var korsfäst tillsammans med honom.

De flesta av hans vänner hade flytt, men för dem som stod kvar, hur fruktansvärt måste det inte ha varit, de förstod inte vad som hände och framförallt inte varför?

I dag står vi vid Jesu kors. Det behövs inte mycket inlevelseförmåga för att känna både sorg och förskräckelse när vi påminns om vad Jesus utsattes för när vi står vid hans kors. Den som är oberörd av det vi får höra, av den tavla som målas upp inför våra ögon, den människa har ett hjärta som är oemottagligt för det som Gud här vill uppenbara.

Vid Jesu kors ska vi stå med sorg i hjärtat – för vår egen skull. För det var för vår skull, som Jesus genomled alltsammans. Det är vi som förtjänar döden, för vi övergett vår Gud och Skapare. Det var detta som Jesus tog på sig när han utgav sig till att dödas. Han tog på sig konsekvenserna av vårt uppror, han blev övergiven av Gud, han gick till botten, för att ingen enda av oss skulle behöva frukta syndens obönhörliga konsekvens.

Vid Jesu kors ska vi stå med sorg i hjärtat – med sorg över vår synd, vår oförmåga att lyda Gud. För då får vi också stå vid Jesu kors med hopp. Det såg inte ut så vid hans kors den gången. Kanske hoppades hans vänner att ett under skulle ske, men i stället sänkte sig mörkret över jorden och de får höra Jesus ropa: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.”

Men vi läste, att en av dem som korsfäste Jesus han anade vad ingen annan förstod. Officeren, som förde befälet, han begrep mitt i sitt hemska värv vem Jesu var och varför han måste lida. ”Den mannen måste ha varit Guds Son.”. Det finns en mycket gammal berättelse. ända från den tiden, att officeren, att han alltifrån den stunden blev helt förändrad, och det finns all anledning att tro att dessa uppgifter är sanna. Han fick nåd och förlåtelse vid Jesu kors och vi kan hoppas på detsamma om vi närmar oss Frälsaren på samma sätt.

För hade inte Jesu kors blivit rest så hade allt varit hopplöst för oss alla. Ibland försöker människor trösta sig med att allt är slut i och med döden, men vilken klen tröst, vilket fattigt hopp, vilken meningslöshet. Då ör vi offer för tillfälligheter, då finns det ingen rättvisa, ingen förlåtelse och inget evigt liv.

Därför är Jesu kors, mitt i mörkret, ett hoppets tecken. Det var det officeren och kanske några få andra anade och begrep vid Jesu kors. Lät Gud den rättfärdige lida döden måste det finnas någon mening i detta. Han skulle bryta udden av dödens makt, han skulle förgöra ondskan inifrån. Han gick till bottnen, han blev övergiven av Gud och såg helvetet öppet, för att ändå nerifrån hämta upp de fallna och föra dem tillbaka till Gud. Vid Jesu kors öppnar sig därför en ny väg för alla som sätter sin tro till hans namn.

Han gick igenom allt detta för att vi aldrig skall behöva lida utan hopp, aldrig behöva skiljas från en kär utan hopp, aldrig behöva sörja utan hopp. Jesus har gått före oss genom allt detta för vår skull.

Kan det ha sett mera hopplöst ut än det gjorde den dagen på Golgata. Men där vann han sin seger, han var den rättfärdige, helvetet och dödens makt kunde inte hålla honom kvar, han bröt sig ur sina bojor, och nedersteg till helvetet, för att därifrån återkomma till livet, och dra med sig alla dem som fäster sin tro vid hans namn.

Hans kors blev hoppets segertecken. Där lovade Jesus paradisets glädje åt en medmänniska som sökte hans hjälp. Därför sätter vi korset på våra dödsannonser, inte för att förkunna döden, utan för att vi bekänner att i korsets tecken tror vi på livet, det eviga livets hos Gud, för dem som sätter sin tro på hans namn. Därför ska vi stå vi vid Jesu kors med tacksamhet.

Hade hans vänner den gången förstått skrifterna, att allt det som hände deras Mästare var förutsagt, skulle de kunnat gå därifrån redan då med tacksamhet mitt i det hemska svåra. Vi som vet vad som hände, kan redan här vid Jesu kors knäppa våra händer i tacksamhet och frid. ”Han fullborde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.”

Därför kan vi gå hem ifrån denna gudstjänst med ett levande hopp att Jesu död i grunden förändrat allt för oss. Synden ska inte förgöra oss, för den är försonad. Djävulen kan inte förgöra oss, för han är besegrad och självaste döden kan inte förgöra oss, för Jesus Guds egen Son bröt sönder dess makt när han gick före oss hela vägen hem till Gud.

Därför står vid Jesu kors framförallt med outsäglig tacksamhet. Vilken Frälsare vi har! Han sparade ingenting för att rädda oss.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design