Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Ibland kan man få följande fråga: ”Är du frälst?” eller ”När blev du frälst?” Någon svarade på den sistnämnda frågan: ”För 2 000 år sen.” Och det gjorde han rätt i. Detta tar vi i dag på Långfredagen till utgångspunkt för vår predikan och talar om hur det gick till när vi blev frälsta.

Det är ju det som är Långfredagens mäktiga budskap. Jesus lidande och död var inte ett nederlag, det snöpliga slutet på en stor människas liv, inte syndens och dödens triumf, utan syndens och dödens nederlag. Genom sitt oskyldiga lidande och sin död försonade Jesus i sin kropp all världens synd och skuld. Han bröt igenom dödens makt. Hans död förändrade döden. Hans lydnad blev vår frälsning. Långfredagen berättar om hur det gick till när vi blev frälsta. Det är ingen tillfällighet att man på engelska kallar denna dag för Good Friday – den goda fredagen.

Varje detalj har mening och innebörd och kan hjälpa oss att förstå det oerhörda som skedde i ett till det yttre fasansfullt och beklämmande händelseförlopp.

Jesus bar själv sitt kors – eller närmast den tunga tvärbjälken. Efter vaknatten, den fruktansvärda psykiska pressen, misshandeln med blodförlusten är det här ett kraftprov som visar Jesu styrka och målmedvetenhet. Han visste vad som krävdes. Men, det var ju djupast sett våra kors som han bar i sitt kors. Han korsfästes för oss för att lyfta bort bördorna som pressar ner oss och syndens tyngd som blir oss övermäktig.

Men även detta att Jesus efter all tortyr på vägen stapplade och föll och militären tvingade en man vid namn Simon att hjälpa till låter oss förstå något mera. Ibland kan en människa få nåden att bära Jesu kors i hans efterföljd.

Ute vid Golgata kulle möttes två vägar. Mycket folk brukade passera där. Avrättningsplatsen hade troligen valts med flit av myndigheterna som ville avskräcka alla som satt sig upp mot ordningen. Så skall man också förstå den förargelseväckande anslagstavlan

Ovanför Jesu huvud hade soldaterna ju på Pilatus utryckliga order satt upp en tavla. Det står att de som läste den blev förbittrade. De upplevde orden ”Judarnas konung” som ett hån mot nationen. Man hade också uppvaktat Pilatus för att i sista stund få anslaget ändrat i ett försök att genomdriva en annan formulering. Inget missförstånd skulle få uppstå. Ingen skulle få kunna tyda texten så att folket skulle ha velat ha en sådan kung. Men Pilatus var omedgörlig och kände väl också något av skadeglädje i det ögonblicket. Hade han, kejsarens ståthållare, inte av översteprästerna tvingats att döma Jesus? Och hade han inte på sätt lyckats upprätthålla ordningen?

Evangelisten vill dock understryka något annat. Han vill betona att sanningen till sist segrade genom att anslaget fick sitta kvar. Jesus var verkligen kung – men i grunden inte bara judarnas utan hela världens frälsarkonung. Därmed vittnar anslagstavlan om att alla anslag mot Guds rike till sist kommer att misslyckas.

Låt oss också tänka på livklädnaden som inte revs sönder. Soldaterna tog Jesu kläder och delade upp dem mellan sig. Men då de synade livklädnaden i sömmarna, fann de inga sömmar. Denna långskjorta var nämligen vävd i ett enda stycke. Det var visserligen inget lyxplagg men kostade ändå så pass mycket, att soldaterna inte ville förstöra den genom att skära den i fyra bitar. Antagligen var klädnaden en gåva som Jesus fått att kläda sig i. Legoknektarna bestämde sig nu för att kasta lott om den. Men hur än livets lotter faller så är Jesu livklädnad hel. Om detta hade redan profeterna talat.

För oss i dag tycks verkligheten ha skurits sönder i småbitar. Tillvaron har delats upp. Tro och vetande påstås ohjälpligt ha skilts från varandra. Men många upplever att tillvaron alltmer trasas sönder. Många människor vittnar om att det är allt svårare att kunna hålla ihop en komplicerad tillvaro till ett helt. Ändå finns helheten kvar – ovanför alltsammans. Vi kan skymta den när vi ställer oss i närheten av försoningens kors. På något sätt går den trasiga tillvaron ihop där. Den kosmiska livklädnaden är oskadd. I Jesu försoning är verkligheten sammanhållen och helad. Den går inte upp i sömmarna, ty den har inga sömmar – och har aldrig haft några.

Vid korset stod några trogna. När vi står nära korset hör vi Jesus tala. Och nära intill korset får människor hjälp att hålla ihop. Gemenskapen behöver inte brista sönder. Tvärtom. Den fördjupas. Jesus anförtror sin mor åt den bland hans lärjungar som stått honom allra närmast: Johannes.

Vid korset lär vi oss också att vi behöver varandra och särskilt visa kärlek till dem som har det svårt. När vi ser allt lidande i världen, undrar vi kanske hur en kärleksfull Gud kan tillåta något sådant. Kanske är just detta den svåraste stötestenen för tron i dag. Tron hotar att falla sönder. Men det behöver den inte göra för nära korset både ser och hör vi hur Gud av kärlek själv går in under lidandet. Han kunde inte hellr acceptera det onda, han tog på sig det själv för att krossa dess makt. Vid korset kan vi se hur allmakten och kärleken går ihop och den för tanken olidliga spänningen upplöses av Gud som själv bär och uthärdar allt.

Vid korset ser vi att allt är fullbordat. Visst kan det ofullbordade också vara vackert. Ett konstverk som inte blivit färdigt kan ändå vara lysande. Schuberts ”Ofullbordade” hör till musikens mästerverk. Annorlunda är det med frälsningen. En ofullständig frälsning är ingen frälsning alls. En brokonstruktion kan vara tekniskt fulländad men om bron inte blir färdig och når den andra sidan, gör den ingen nytta. Då störtar man i alla fall ner i avgrunden. Men Jesu frälsningsverk är fullbordat. Det når ända fram till den andra sidan. Jesus kunde själv till sist säga: ’Det är fullbordat”.

Hur blir då denna frälsning vår? Jo, Frälsningen för 2 000 år sen når oss genom nådens medel: dopet, ordet och nattvarden.

Brutaliteten är av gammalt datum. Romarna brukade krossa de korsfästas ben för att påskynda döden. Soldaterna hade för avsikt att göra detsamma vid denna avrättning, men då de kommer till Jesus ser de att han redan är död. För att vara på den säkra sidan, tar emellertid en av knektarna sin lans och sticker upp Jesu sida. Och ur sidan rinner en ström av blod och vatten. Vi skall naturligtvis inte stanna vid det makabra. Det finns fromhetstraditioner som inom mystiken frossar i Jesu sår. Men vi skall ta fasta på sambandet med nådemedlen. Här finns en djup symbolverkan.

Jesu ord är som strömmar av levande vatten som flyter fram ur hans innersta (Joh.7:38). Blodet och vattnet är en förebild till nattvarden och dopet. Och här har vi syndaförlåtelsens hemlighet: ”Blodet från Jesus … renar oss från all synd”(l Joh.1:7).

Nådemedlen, dopet, ordet och nattvarden binder samman då och nu. Utan nådemedlen skulle vi inte kunna nås av korsets frälsande gärning. Den seger som Jesus vann blir vår i nuet genom dopet, ordet och nattvarden. Men själva grunden för vår räddning lades för 2000 år sen – och den grunden håller än.

Du har all anledning att säga att du blev frälst för 2 000 år sen – och tacka Gud för det!

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design