Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

I vår gammaltestamentliga läsning i dag möter vi den gamle profeten Elia. Vi kommer in i handlingen vid ett tillfälle då han haft det ovanligt motigt. Han känner sig trött och slutkörd. Han känner inte längre igen sig i sitt land och är helt uppgiven. Den utländska prinsessan Isebel hade genom giftermål med kung Ahab blivit drottning i Israel. Hon skydde inga medel för att söka utrota den bibliska tron och införa en ny religion med barbariska seder som statsreligion.

Kung Ahabs undfallenhet och andras tysta medlöperi gav henne fria händer och därför kunde hon hänsynslöst förfölja Herrens profeter. Hon lyckades också tillintetgöra och tystna alla så när som på en, vår vän profeten Elia. Han har, när vi kommer in i handlingen, flytt för livet till berget Horeb, den heliga plats där Mose på sin tid fått kallelsen att föra sitt folk ut ur slaveriet och där Herren ingått ett förbund med sitt folk, det förbund som folket brutit genom sin tystna undfallenhet.

Man skulle kunna säga att Elia är både bränd och skrämd. ”Bränt barn skyr elden brukar man säga.” Men det gäller också vuxna. Man kan bränna fingrarna ordentligt när man lägger sig i. Och lägga sig i måste en profet, värd namnet, som är satt att förkunna Herrens vilja.

Fast det gäller inte bara profeter. Den uppgiften har egentligen alla och envar som vill vara Herren trogna. När man ”river ner Herrens altaren” som på kung Ahabs tid eller på något annat sätt raserar det som Gud uppenbarat genom i sitt ord är det vår skyldighet att protestera och göra motstånd.

Guds folk har alltid fått kämpa för sin tro, ofta mot politiska makthavare, som velat omforma tron och kyrkan för att passa deras syften. Om var och en som vill vara kristen hade förmått ”kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga” (Jud 1:3) och inte anpassat sig efter tidsandan skulle mycket se annorlunda ut. Den kristna tron, och uppenbarelsen från Gud, utgör ju en helhet. Bibeln är ingen ringpärm, där man bara kan plocka ut vad som inte längre anses modernt och i stället sätta in nya ordningar och omtolkningar. Allt skall prövas inför Guds eviga ord.

Nu är det nog ingen utav oss som får stå ut tillnärmelse så mycket för vår tro som profeten Elia. Det är inget att förvånas över att till och med han till sist är nära att ge upp.

På berget hittar han en grotta och gömmer sig där. Han stannar där hela natten. Orden ’grotta’ och ’natt’ beskriver träffande hans sinnesstämning. Därinne är det trångt och mörkt. Men då kommer Herrens ord till Elia med frågan: ”Vad vill du här Elia?” Det var en fråga ställd av omsorg men Elia kan inte dölja sin bitterhet. Han är besviken inte bara på sina landsmän, det skulle han kanske ha kunnat smälta. Han är också besviken på Gud. Hur kan Gud låta allt detta ske? Är man dessutom livrädd och ur gängorna så blir man lätt bli orättvis och anklagande mot allt och alla.

Visst hade Gud ingripit. På berget Karmel hade Elia fått vara med om att uppleva Guds överlägsenhet över baalsprofeternas hedendom. Men det är typiskt för oss människor. Hur lätt är det inte i motgången att glömma allt det goda som Herren har gjort för oss. Vi är bortskämda och lättskrämda. Men Gud är trofast. Han överger inte dem som har övergivit honom. Gud söker oss ständigt på nytt. Han söker oss i våra gömställen för att åter blåsa liv i tron, det lär vi oss i dag. Elia blir återtänd och sänd.

Elia hade själv varit något av en andlig vulkan. Men nu tycktes han ha slocknat helt och hållet. Det fanns inte längre någon glöd i honom. Men Gud självårdar sin trötte tjänare och vill på nytt tända honom. På samma sätt är han också beredd att åter tända en levande tro hos dig och mig när vi håller på att ge upp.

Först och främst måste vi lära oss att lämna vår självömkan bakom oss för vem orkar med den som bara ömkar sig själv. ”Jag är ensam kvar, och de står efter att ta mitt liv” klagar Elia. Han hade blivit bitter och då kan man bli verkligen ensam för då orkar ingen lyssna längre. Jo, Gud gör det och han hjälper nu Elia att komma ut ur hans instängdhet och självvalda isolering.

”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren!” fick Elia höra. Tänk om vi vågade träda fram ur våra grottor och verkligen ställa oss öppet inför Herren. Nu kan vi naturligtvis inte föreskriva Gud på vilket sätt han skall möta oss. Elia fick en dramatisk lektion om Guds närvaro, makt och möjligheter. Storm och jordbävningar, blixtrar och led beredde vägen till upprättelsen, men det var först i den stilla susningen som Elia förstod Guds fördolda verk och att han inte övergivit honom.

Våldsamma kriser kan skaka om, men endast den som avskalad allt eget upptäcker Guds närvaro i den stilla susningen. Att vandra med Gud är inte alltid drama och dramatik, det är vissheten att Guds Ande som en stilla susning leder och finns där – alltid och överallt och att Gud för sin sak till seger på sina vägar.

Sorgen och bitterheten hade stängt till Elias ögon så att han börjat tvivla på Gud, men i vindens susning förändrades allt. Gud var där, Gud var hos honom. Han kände igen sin Gud och Herre, han var den som sänt sin ängel och gett honom mat i öknen, han var den som nu talade och nu vill tända honom på nytt och återföra honom igen i skeendet. Ökentiden var förbi, tiden i ensamheten i grottan skulle snart vara över. Han sändes in i nya uppgifter. Gud hade upprättat och återfört sin tjänare.

Det finns mycket hos oss som behöver skakas om och sopas bort. Åtskilligt behöver sprängas bort och mycket brännas upp. Allt detta kan vara nödvändigt för att bereda vägen för Herren själv så att det som ligger i vägen röjs undan.

Men själv kommer Gud i den sakta susningen, i den stilla vindfläkten. Så fick Elia klart för sig att han inte var ensam. Den som har Gud hos sig och med sig är aldrig ensam. Men han var inte ens ensam i sitt folk i sitt motstånd mot den nya religionen. Det fanns ”7000 kvar i Israel, alla de knän som inte böjt sig för Baal” läser vi lite längre fram (1 Kon.19:18)

Elia var inte så ensam i sin tro som han trodde. Han må ha varit den siste profeten men motståndsrörelsen fanns redan. I en sådan situation är det absolut nödvändigt att man kommer ut ur sin grotta och får lite större perspektiv. Du får aldrig frestas att tro att du ensam i din tro. Herren känner de sina i varje tid.

Ta nu rätt vara på Pingsten och Andens intensiva susning. Herren vill tända dig på nytt och använda dig.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design