Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det är dramatik i Bibelläsningarna i dag. Det handlar om strid på liv och död, om uppror mot Gud om änglarnas kamp men också om hur vi kan vinna seger över det onda.

Vi får med aposteln Johannes titta in i urhistorien, ända in i himmelens innersta rum och gömmor. Han ser en strid där ärkeängeln Mikael och hans änglar ger sig i strid med den Onde, Draken, Ormen från urtiden, som Johannes kallar honom, och störtar ut honom från himmelen. De vinner seger, genom Lammet blod och sitt vittnesbörds ord. Upprorsmakaren drivs ut. Men fastän han är besegrad fortsätter han sin strid. Det är den striden vi ser runtom kring oss i vår egen verklighet, i vår egen värld.

Men – lovar oss Guds ord. Striden ska inte fortsätta för alltid. En gång skall den Onde för evigt bli bunden. Men fram till dess kommer striden att hårdna, ”för han vet att hans tid är kort.”

Det är den slutstriden, mellan ont och gott, som nu utspelar sig i vår värld mellan Gud och hans Ärkefiende. Och vi människor är inte bara passiva åskådare. Nej, striden pågår på alla plan runt omkring oss, om oss och i oss, som det heter i den gamla psalmen: ”Två väldiga strida om människans själ.”

Vi måste välja sida, och vi måste utrusta oss med de rätta vapnen! Ormen från urtiden vill sprida sitt gift. Han skördar framgång med sin terror. Han driver oss människor till krig och hat mot varandra. Han slingrar sig in överallt i tillvaron – också in i våra egna hjärtan för att fresta och bedra oss. Det är han som underblåser egoismen så att vi stänger ute varandra och accepterar orättfärdigheten. Han försöker göra oss avundsjuka och snarstuckna och frestar oss gå vår egen väg och ta för oss. Han försöker sprida sitt gift överallt för att så ut uppror och misstänksamhet, för att underblåsa hat mellan människor, ja nationer, folkgrupper och länder.

Kanske skulle vi inte vara så förvånade över all ondska i tillvaron. Jag tänker på svordomarna, böneropen till den Onde, alla eder och förbannelser som stiger upp till honom. Det är inte bara den gode Guden som hör våra böner – lovsångerna till den Onde själv driver på hans raseri.

Han vill så ut sitt gift och hugger omkring sig. Kampen hårdnar. Inga portar ser ut att kunna stänga honom ute. Inte ens kyrkportarna. Han slinker in också där för att vrida klockan tillbaka för att förstöra verkningarna av Guds ord. Han försöker göra oss upproriska och få oss att ställa vittnesbördets ord på undantag och liksom Adam och Eva försöka slingra oss undan med ursäkten: ”Skulle Gud ha sagt?”

Kanske är det detta som är den Ondes främsta vapen i den sista tiden. Att så ut splittring och avfall från det Gud har uppenbarat, att få oss att tiga och undanhålla det som kan rädda oss.

När kyrkan kompromissar med världen och lägger ner vapnen, när vittnesbördet tystnar blir kyrkan det mest beklämmande av allt, en Quisling i striden om hela tillvaron.

För utan tilltron till Gud och Jesu seger är vi hjälplösa. Det var i kraft av Lammets blod som Mikael vann seger, genom sitt vittnesbörd om vad Gud gjorde för att rädda oss när hans Son led och dog som ett Lamm som förs bort att slaktas.

Vi ska ta till oss det som Paulus skriver till efesierna, om varje kristens kamp. Han ber i sitt brev att de kristna skall förstå hur väldig hans styrka är för oss som sätter vår tro till Kristus. Det är samma kraft som uppväckte Kristus från de döda och satte honom på sin högra sida i himmelen högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna. (Ef 1:19 ff)

Genom Lammet, som blev slaktat kan också vi bli segrare liksom Mikael. ”Jesus Guds son blod renar oss från all synd” – från vår delaktighet i världens bortvändhet från Gud, från vår del i upproret, från våra syndafall och felsteg. Det är det som nattvarden handlar om och som vi kristna inte kan vara utan. Så ordnade Jesus det för oss. Han lovade att själv komma till oss ge oss del av sin seger, så att hans seger pulserar i vårt liv och förvandlar och omskapar oss.

Vi som i oss själva lider nederlag blir utrustade som självaste ärkeängeln Mikael. Vi får höra, att Kristi kropp och blod är utgjutet också för oss och bevarar oss till evigt liv.

Vi går från nattvardsbordet förenade med honom som är Guds Lamm, som var slaktat från begynnelsen för att rädda oss. (Upp 13:8!)

Så kan vi bli segrare i livets kamp genom Lammets blod och genom vittnesbördets ord. Så vågar vi bekänna för världen att Lammet är Herre, att den sanna glädjen är att ha sitt namn upptecknat i Lammets bok.

Det som händer vid nattvardsbordet är att förlorare blir segrare. När den Onde frestar oss kan vi svara: Ja, jag vet att jag är svag – men jag har en Herre som är starkare än du. Nog är jag en syndare, men jag sätter min tro till min Frälsare och jag ”tvagit mina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp 7:14) Nog kan du och ditt anhang skrämma och plåga mig – och ibland nästan förtvivla över din makt – men jag har en Herre, som förlossat och förvärvat och vunnit mig.

I hans Ord finner jag tröst och kraft, jag vill vara stilla och han skall strida för mig, hans goda änglar ska beskydda mig och till slut rädda mig från allt du ännu kan tillfoga mig i denna förlorade värld. För det kan du aldrig ta ifrån mig. Glädjen över att han tecknat mitt namn i Livets bok i himmelen.

Jag en förlorare – har blivit en segrare i Lammets blod.

AMEN

© Yngve Kalin | Skapad av Vestergård Webb & Design

© Yngve Kalin 
Skapad av Vestergård Webb & Design