Bönsöndagen 2 årg Luk 11:1-13 2010

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Att ha och skaffa sig en öppen kanal till vår käre himmelske Fader, som gav oss detta livet, är ett måste för varje människa som vill förstå sig på och klara av sitt liv här på jorden. För vår Skapare vill att vi ska leva i gemenskap med honom. Därför skapade han oss. Utan honom kommer vi aldrig att begripa oss på våra liv och vad det djupast sett handlar om. (Detta har varit ett genomgående tema under den lästid som konfirmanderna nu har bakom sig.)

Att lära sig att be är därför viktigare än mycket annat vi lägger ner en massa tid på i alla möjliga sammanhang. Och hur man lär sig att be handlar evangeliet om i dag.

Vi får fyra anvisningar och råd hur vi upptäcker bönens möjlighet och hur vi blir människor som lever våra liv tillsammans med Gud, och i enlighet med hans planer för oss.

Det första rådet är: BE OM ATT KUNNA BE.
Det är ju just vad lärjungarna gör i vår text. De ber om att få lära sig be. Detta är naturligtvis fullständigt orimligt, om man tänker efter. För att kunna be, måste vi ju tro att det finns en mening med att be. Och för att tro, måste man ju egentligen ha bett och blivit bönhörd. Annars tror man inte att det lönar sig att be.

Man skulle kunna spetsa till det och säga, att teoretiskt sett är det omöjligt att be om att kunna be. I verkligheten sker detta orimliga gång på gång. För Gud är ingenting omöjligt. Jesus svarar på lärjungarnas begäran genom att lära dem en utantill-bön.

Det skulle behövas många, många predikningar för att förklara denna underbara bön, som vi känner som Fader Vår. Den fungerar i alla sammanhang, den innehåller faktiskt allt vad en människa behöver säga till Gud. Men i det här sammanhanget ska vi minnas, att om någon inte ber till Gud skall hon be att få lära sig att be. Hur orimligt det än låter, så är det den rätta vägen.

Det andra rådet vi kan hämta fram ur vår text är uppenbart: BE FÖR NÅGON ANNANS SKULL.
Vi kan tycka att berättelsen, som Jesus berättade om mannen som fick nattgäster och som väcker upp grannarna bara för att göra en gäst glad inte passar in i sammanhanget.

Vi kan nästan se situationen framför oss. I det lilla huset ligger familjen trångt hoppackad, och så står det en granne och bultar på dörren och ville låna en limpa bröd, och lite smör och kanske lite ost och sill... "Väck inte ungarna...lugna dig till i morrn." Men den andre fortsätter att knacka och prata, kanske lite mer högljutt, och för att få slut på eländet stiger till sist pappan upp, konstigt att det inte var mamman, och ger grannen vad han behöver...

Det svenska ordet "påträngande" motsvaras i grundtexten närmast av ett ord som betyder "oförskämd" och det var nog det ord den störde familjefadern använde om sin granne, när han sedan viskande förklarade för sin fru vad han lånat ut...

Men den sortens oförskämdhet älskar Gud. Eller, som kyrkofadern Tertullianus utrycker det: Sådant våld behagar Gud. Inte i vårt umgänge. Men i vår bön. Och nu är det att märka, att vi människor ofta blir så våldsamt påträngande och ihärdiga i vår bön först när vi ber för någon annan. Som en mor för ett sjukt barn, eller vem som helst för en älskad anhörig och vän.

Många, många har lärt sig be genom att man i sin desperation bett ihärdigt och ivrigt för någon annan, för någon älskad anhörig ellervän i nöd. Det kan tyckas märkligt, att börja med förbön för någon annan innan man lärt sig att be för sin egen frälsning. Ge dig då in i den orimligheten. För resten: när en människa blir kristen blir hon det också för andras skull.

Det tredje rådet är: BE SÅDAN DU ÄR.
Vi människor är i allmänhet benägna att tänka så här. Först ska jag bli en bättre människa. Sedan kan jag börja tänka på att närma mig Gud i bönen Men den som tänker så kommer aldrig att lära sig be.

Jesus, säger, att vi vill ge våra barn goda gåvor. Vi vill våra barn det bästa. Bara detta är ju en utmärkt anledning, att bli en flitig bedjare. Genom våra goda önskningar, för dem vi har kära kommer vi in på riktiga och goda förbönsämnen. Och då, liksom av sig själv, kommer viljan att själv bli förvandlad och omskapad. Jag, behöver själv bli annorlunda, jag behöver ändra mig för att passa i Guds närhet. Och då börjar bönen bli en bön också för mig själv, om räddning, om Guds frid, om kärlek och tålamod och glädje.

Vi ska alltså aldrig vänta på att vi först ska bli förändrade. Vi ska be sådana vi är och där vi befinner oss. För en bedjare förvandlas och omskapas när hon ber. Men för att detta skall börja, måste jag börja där jag är. Stapplande till en början, men sedan med större och större frimodighet. Min Fader hör mig, jag får komma sådan jag är, jag behöver inte förställa mig.

Det sista rådet är uppenbart, men också viktigt: BE I JESU NAMN.
Det står kanske inte uttryckligen i texten. Men det finns med där i allt. Jesus säger, att be till Gud är som att bulta på en dörr. Och på andra ställen förklarar han, han är dörren till Gud. Han är vägen vi når fram på. "Be så skall ni få. Sök så skall ni finna. Bulta så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker han finner och för den som bultar skall dörren öppnas."

Det gäller dig också. Gud vill höra just dig tala. Han vill vara med dig i allt. Börja din bön i Jesu namn, kanske innan du helt fattar den fulla innebörden. Namnet Jesus leder rätt. "Gör er inga bekymmer, tacka Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vad vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus."

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida